Igår var jag med om att det dunsade på fönstret. Jag trodde att det var en fågel som slagit sig. Jag smög fram, och mycket riktigt – jag såg stjärtfjädrarna.

När Mysing senare kom hem såg han ingenting, men jag var säker på att det var en fågel. Jag såg den ju!

Senare på kvällen tog jag mod till mig och såg att det var en klädnypa. *ler*

Vi skrattade gott, men händelsen kan ge tankar. Hur beter vi oss när någon vän ”har gått in i väggen”? Smyger vi runt och vågar inte komma nära?

Jag hoppas att jag i den situationen vågar komma fram. Vågar hjälpa till. Bara vara nära och lyssna. Det är nog det som människan behöver.