Ha inte så bråttom. Eller låt det ta tid.

Det tänkte jag på idag. Fingrarna.

Mina fingrar. Trodde att de var nästintill läkta idag,

så jag grejade med mat och med vatten. Som om det

var normalt igen. Som om fingrarna var bra.

Så började det klia igen. Nu känns det nästan som om

jag börjar om från början.

Livet? Kan det ibland kännas som att allt är klart och färdigt?

Nu sätter jag igång!

Så smäller det nästan till. Tog i för mycket. Ville så mycket,

men det tog stopp igen.

Då får jag och kanske du tänka på att vi inte behöver stressa fram.

Inte behöver ha bråttom eller ila. 

Vi får lov att koppla av, bara vila, bara vara. 

Önskar att vi skulle tillåta varandra det.

Att få känna att man duger bara för att man ÄR.