Bakgrunden... Vi, MYSINGEN, tvättade klädseln på soffan. Den såg så naken ut när överdraget var borta.   Men jag visste ju att det skulle leda till något bra.

Kan det vara så i livet ibland? Att man bara känner sig naken på något sätt? Utan ork. Utan att klara så mycket alls. 

Kanske är det ändå bra? Att plocka av sig maskerna och säga till Gud att "jag behöver dig Gud, här är jag inför dig, har inget att komma med, bara jag, underbar i och för sig, men beroende, beroende av Dig Gud".

Då vill jag tro på att Gud finns där för dig och mig.