Idag på förmiddagen läste jag om Manasse.

Vad glad och tacksam jag är för stunderna.

Bara läsa. Bara vara. Behöver det. 

Kan tänka att det skulle vara bra för dig också.

Läsa i Guds ord. Bara vara. Det är du värd.

Manasse var tolv år när han blev kung, 

och han regerade femtiofem år i Jerusalem. 

Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, 

efter den avskyvärda seden hos de folk som HERREN 

hade fördrivit för Israels barn. Han byggde på nytt upp 

de offerhöjder som hans fader Hiskia hade brutit ner. 

2 Krön.33:1-3

De första verserna är inget roligt att läsa.

Ville bara ha med dem som bakgrund.

Lade du märke till att han gjorde tvärtemot pappa Hiskia?

Det ger mig tankar om föredömen.  De äldre kan vara föredömen, 

även de yngre. Du kan vara föredöme.

Och du som har försökt vara föredöme, det är 

värt det. Det är inte förgäves. Fastän det kan hända att 

”offerhöjder byggs upp igen” är det värt det som du har gjort. 

Var glad. Jag vet att Gud är glad för dig. Tror det.

HERREN talade till Manasse och hans folk, 

men de gav inte akt på hans ord.

2 Krön.33:10

Kan du känna kärleken hos Gud? 

Manasse gjorde mycket tokigt, 

men Gud gav ändå inte upp med honom. 

Han talade till honom och hela folket. 

Jag ser omsorg när jag läser.

Men när han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN, 

sin Gud, och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. 

Och när han på detta sätt bad till Honom, bönhörde HERREN 

honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka 

till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud. 

2 Krön.33:12-13

Varför, varför? Ja varför ska det behöva gå så jättelångt  innan man kommer till Gud eller tillbaka till Honom. Varför?

Du kanske kan pröva redan nu?

Och vi kan läsa att Gud lyssnade.

Gud lät honom komma tillbaka.

Gud låter dig och mig komma tillbaka.