Dagen började tidigt för mig. Redan klockan 6, när vi eventuellt kanske

möjligen skulle åka till systerdotter. Vi skulle inte bli hämtade förrän 10,

men i min vardag innebär morgon att ha ungefär fyra timmar på sig.

Jag satt skönt och läste i 2 Krön.35 Näst sista kapitlet.

Vi kom inte iväg, men mycket bra annat hände.

Handlade. Själv.   Lite mindre än vanligt.

Skulle lämna plast till återvinning. En snäll man såg

att jag inte var så stadig, så ha hjälpte mig slänga.

Vid kassan saknade kassörskan Mysingen, jag med.

Hon hjälpte mig.

Utanför träffade jag Sara. En människa man gillar

första gången man ser. Vad glad jag blev.

Och hon kände igen mig.

Sen när jag kom körandes upp med moppen såg Mysingen mig.

Därför var han beredd att öppna dörren.   Så jag slapp mixtra med ytterdörren själv.

Och jag kunde ta sprutan.Den som ska bromsa MS.

Ja du ser man kan vända till gott det som kanske först ses som en förlust.

Det var en bra upplevelse för mig att träffa goda snälla människor. Jag blev glad.

Så tänker jag på väskan. Den står redo där.

Så småningom kommer jag nog packa ur den, men...

Tänk att få leva ett liv där man är redo?

Ja redo att tjäna Gud med det man har.

Det som finns.

För jag tror att varenda en av oss redan har saker, egenskaper,

att tjäna med.

Kanske ska du ge en hjälpande hand till någon,

precis som mannen hjälpte mig på återvinningen?

Eller kassörskan som hjälpte mig att packa varorna

(tänk på kunden efter mig som lät det ta lite extra tid).

Ja vi behöver få ge av omsorg till varandra.

Eller du kanske kan glädja någon genom att se och

känna igen henne?

Jag kanske kan få prata med systerdotter på skype imorgon!   

Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, ty prästerna,

Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret

och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna,

Arons söner. Sångarna, Asafs ättlingar, stod på sin plats, som David, Asaf,

Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvaktarna stod var

och en vid sin port. De behövde inte gå ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder,

leviterna, lagade till åt dem.

2 Krön.35:14-15

Skulle bara ha med ett litet stycke från det jag läste.

Tänker på värde när jag läser. Att alla, alla, uppgifter

är så viktiga. Och att vi kan hjälpas åt.

Behöver kanske bli bättre på att ta vara på varandra?

Visa uppskattning till varandra?

Nu slut för denna gång.