Tisdagar och fredagar brukar jag försöka kämpa mig upp

på morgonen för att träna sjukgymnastik. 

Ytterdörren som är där har en sån funktion att den öppnar sig 
när man kommer i närheten.

Men inte idag. Hur man än skulle försöka vifta framför den däringa kameran,
eller trycka på knappen, så fungerade det inte. 

För att komma in fick jag öppna dörren i egen kraft.   
Tur att den var lätt. Bara "flög upp". 

Tränade sen. Oväntat fick jag se Kamilla.   

Sen skulle jag hem.   

Innan jag åkte hem fick jag chansen att hjälpa.
Chans att öppna dörren för två. 

Så sitter jag här och funderar. Skriver lite.

Är det kanske så i livet ibland att det liksom slutar 
att fungera? Allt möjligt kan ställa till det för oss. 

Så tänker jag på när jag stod framför dörren, 
trodde den skulle vara omöjlig för mig att öppna. 

Men så prövade jag, och den "flög upp", ja den var verkligen lätt.

Vi kanske tycker att vi står inför omöjliga stopp eller dörrar.
Ingen ide kanske vi tänker. Hopplöst.

Det är nu under tiden jag skriver som tankar kommer,
på något sätt, är det inte dags att kanske pröva?
Att försöka våga dra i dörren. 

Samtidigt som jag skriver orden känner jag det nästan som krav,
"pröva då!". Kommer du ihåg filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret"?
Om pojken som äntligen kunde bada, men då var det kallt. "Men bada då" sa pappan. 

Åh jag vill inte lägga krav på dig,
och inte på mig. Kanske kan vi istället tänka på möjlighet? 

Att dörren finns där och vi kan pröva att rycka i den.
Jag vet i alla fall säkert att du kan pröva att rycka i dörren Jesus.