Det hände sig så...

Jag trillade. Slog i min baksida ganska mycket.

På kvällen gjorde det ont att sitta ner. Hade fått

blåmärke.

Tänkte... 

Ibland kanske det är saker i livet som har varit

svåra? Man har som slagit sig. Och fortfarande 

blir man påmind. Fastän man helst av allt bara 

vill få glömma, lägga bakom sig. 

Hur ska man göra då? 

I mitt fall med bakdelen, känns det bättre idag,

så tid. Kan jag säga så enkelt att låt det ta tid,

Men inte på ett nonchalant sätt vill jag mena.

Blåmärket känns mindre efter en natt, men ett blåmärke

i hjärtat tar mycket längre tid. Kommer det någonsin

Att försvinna? Ingen människa ska kunna kräva av dig 

att du är ”hel och ren nu”, och jag vet alldeles säkert att 

Gud inte kräver - Han är där med dig, där du är, där dina tankar är.
Där är Gud. Han känner dig och vet om dig. Älskar dig. Lämnar aldrig dig. 

Gud vet om ditt ”igår”. De blåmärken du fått. 

Tänker lite till...   

Hur skulle det sett ut igår om jag inte hade velat sätta mig
för märket var där? Ibland kanske man på något sätt ändå måste
utsätta sig för lite ont? Ett sätt att lära känna sig själv?

Jag kan säga av erfarenhet att jag ju inte hade orkat att stå hela tiden. 
Det hade rentav varit dumt.

Tur att jag har Gud. Tacksam att jag har Gud. Jag kan ju nu tänka och be
särskilt för dig som känner märken som känner ont, jag ber gärna att
Gud kommer med läkedom för din själ.  Att du fortsätter våga leva.