Så är temat på fotoriss denna vecka.

Här är tre bilder från mig och några tankar.

Motivet är vår novemberkaktus.

Du som har läst från mig förut vet att jag

ofta och gärna blandar in Gud. Så gärna

vill jag tala om för dig och mig att Gud vill

vara en del i våra liv.

Det kanske kan vara så i livet ibland att

man känner sig alldeles suddig (eller osynlig

om du tycker det är bättre beskrivning).

Ingen ser, ingen verkar bry sig. Bara suddig.

Men så får vi försöka komma närmare.

Närmare varandra. Närmare Gud.

Jag är en av de som mycket längtar

att komma närmare Gud, närmare Jesus

och lära känna. Tror på att Han är där och

svarar.

Gud är den som ser. Jesus lägger märke till dig.

Sa häromdagen att "vi har stora planer för vår kaktus".

Om du har läst här innan vet du att den en gång gick av,

tappade grenarna, men nu kommer den igen.

Kan nästan bli trött och anfådd när jag skriver om att

komma igen. Tror du ändå inte att Gud har en varsam

hand? Han hjälper tryggt upp. Utan stress.

Lite långt känner jag. Här kommer bilden.

Till att sluta med kommer en riktigt nära bild.

Ser du knoppen?! Våga tro på en framtid.

En framtid med Gud och varsam hand.

Ingen stress.

Gå in på sidan Fototriss så kan du se många flera bilder

på samma tema.

Att leva tillsammans är söndagens tema. Nu får du läsa lite.   

En av texterna man kan läsa är följande:

Petrus i Lydda och Joppe
Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga

som bodde i Lydda. Där träffade han en man vid namn Eneas,

som var lam och hade legat till sängs i åtta år. Petrus sade till honom:

"Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd!"

Genast steg han upp. Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom,

och de omvände sig till Herren.

I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas.

Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. Men under

de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne

på övervåningen. Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört

att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och

kom till oss!" Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom

till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de

livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem.

Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot

den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se

Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade

därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde.

Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. Därefter stannade han

en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.

Apg.9:32-43

Lade till några verser i början. Från när man

läser om Joppe är egentligen söndagens text.

Ville bara visa i det som hänt imnnan att

människorna hade förtroende för Petrus tänker jag.

I skolan ska vi säga om rubriken avspeglas i texten.

Sådär tycker jag.

Jag känner en slags "hatkärlek" till händelsen.

Förstår om du undrar hur jag menar.

Jag tycker mycket om att Gud kan göra under

(Petrus var redskap och Gud gjorde), samtidigt

gör det ont i mig att känna det som att inte duga

för att man är sjuk.

Det kanske är en känsla jag får leva med lång tid.

Jag skulle gärna vara som Petrus och gå direkt och

få be, men det där andra - känner mig inte så sjuk.

Jag är jag.

Jag kommer till ditt tempel
I tidigt gryningsljus
Jag har vandrat långa vägar
För att komma till ditt hus
Den rökelse jag tänder
En längtan i mig stark
När jag går igenom porten
In på helig mark

Helig mark
In på helig mark
* 3

Jag böjer knä inför dig
Och säger som det är
Att det finns ingen annan
Du ensam herre är
Och dagen kommer sakta (sakta)
Växer inom mig
Med ljus och salig vishet
Att jag är barn hos dig

Barn hos dig
Jag är barn hos dig
* 3

Helig mark
In på helig mark