Fick en medicin som skulle göra mig piggare.

Ja för trött är jag allt som oftast. Även om jag 

skulle få sova en natt, kanske ca tio timmar 

(är tacksam att sömnen fungerar) är jag ändå 

trött. Så därför fick jag medicin.

Men när jag började med den blev jag mer

ostadig i min gång på något sätt. Och mer

trött nästan. Lite feber.

Så jag slutade.

Tankar kom. Kändes mycket som ett

misslyckande. De flesta andra brukar

det ju fungera för.

Över till tro... som ofta. Kanske kan livet

ibland kännas misslyckat? "Jag klarar inte

tro, bara de andra."

Precis som i rubriken tänker jag mycket 

på att vi behöver bli snällare mot varandra.

Hjälpa och uppmuntra varandra till tro.

Och gärna snällare mot oss själva också!