För några dagar sedan var Micke och jag på en

pyttekort promenad. Skulle bara ge fåglarna lite bröd.

Micke gjorde en snöboll till mig. Så fanns det ett träd.

Försökte träffa - men det gick inte. 

Efter bara tre gånger sa jag att "nu ger jag upp".

Känner mig inte alls bekväm med att uppmuntra

"till ge upp"... men

Ja ibland kanske man faktiskt mår bättre av att tillåta

sig "ge upp"?

Kanske "ge upp" i rikting till att slänga sig i armarna 

hos Gud? Det kan jag gärna uppmuntra dig och mig till.