Tänk vad tiden går. Temat ”ett är nödvändigt” var första temat vi

skrev om när jag gick i skolan. Då var det årgång 1, nu är det årgång 2.  

Texten som följer är Jesu ord.

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor,så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni

finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt."


Matt.11:28-30

Texten nedanför är från den jag skrev för ett år sen. Jag har lite av samma tanke fortfarande.

Bara på ett annat sätt. En annan bild.

”En tydlig händelse i vardagen tänker jag är jag och min rullstol.

En del är att be om hjälpen. Nu vet jag ju att ni nästan ”står i kö”

för att hjälpa, men på något sätt tror jag att det blir lättare när jag

uttalar vad det är jag behöver hjälp med. Vi får uttala till Gud vad

vi behöver hjälp med. Hjälp mig Gud att se att Du alltid är nära mig,

tänker jag på. Först be om hjälp, ja. Sen handlar det nog en hel del om

att också ”sätta sig i stolen”. Ja att sätta sig där som hjälpen finns.

Där får vi vara. I beroendeställning.”

När Micke och jag har haft utställningen har jag pratat om beslutet att sätta sig

på pakethållaren (det syns i hans skulptur).  Det kan nog få vara en del i det nödvändiga.

Att ta beslut om att ta emot hjälp.  Uppförsbacken

 

Det känns som om det handlar om att vi behöver göra något ändå.

Det är inte vi som bär bördor eller visar oss starka, nej nej, men nog

kan det ändå bli så att vi på något sätt visar i vårt handlande att vi tror

på Gud som förser och hjälper?

Om du vill kan du läsa om Elia och änkan i Sarefat.


Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: "Stig upp och gå till Sarefat,

som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att

ge dig att äta." Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till

stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade

han till henne: "Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.

"När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: "Tag också med

dig en bit bröd åt mig."

Men hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd,

utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla

ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son.

Vi skall äta det och sedan dö.

"Då sade Elia till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt.

Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan

till åt dig och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall

inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter

det regna på jorden."

Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid,

hon själv och han och hennes husfolk. Mjölet i krukan tog inte slut och olja

fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.


1 Kung.17:8-16

Änkan hade i princip gett upp. Hon skulle snart dö tänkte hon. Såg inget hopp.
Ändå lyssnade hon på Elia och gjorde. Vad var det som gjorde att hon hoppades

på ordet? Hon gick och gjorde som Elia sa.

Det var inte hon själv som försåg sig med att mjölet räckte. Men jag tänker

en del på att hon handlade i tro. Hon litade på att Gud fanns där för henne.

Man kan nästan säga att hon satte sig i rullstolen eller på pakethållaren.

Det kan kännas som ganska stora steg att ta. Jag har nog själv en del tid kvar

innan jag förstår och vågar helt, men jag har börjat.

Önskar dig mod att ta emot hjälpen, sitta i rullstolen, på pakethållaren. Vara beroende.