Jag har ”skummat” igenom några av kapitlen. Olika släkter beskrivs.

De nämns vid namn. 

Jag har valt att hoppa fram lite. Till kapitel 9. Ja där står om människor

och släkten också, men två verser stack ut på något sätt.

På heder och tro var dessa fyra, som var leviter, anställda som förmän

för dörrvaktarna. De hade vidare uppsikt över kamrarna och förvaringsrummen

i Guds hus. Natten tillbringade de runt omkring Guds hus, ty det var deras uppgift

att hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna varje morgon.

1 Krön.9:26-27

Kanhända tycker du att jag desperat tar fram en enda vers för att skriva något,

men så blev det denna gång. Den på något sätt kan ge uppmuntran.

Dörrvaktarna. De som vaktade dörren i Guds hus. 

Tanken jag får först var, om vi låtsas att vi är i nutid, kunde det kännas meningsfullt?

Vakta dörren? Och på natten fick de inte alls vila. 

Fylla på kaffe till kyrkkaffet? Sätta i ordning sångböcker? Hålla upp dörren åt någon?

Det måste och borde ändå varit en uppgift värt aktning. De fick tjäna på heder och tro. 

Det var den sista meningen jag först fastnade för. ”öppna dörrarna varje morgon”.

Jag kommer nu att helt vända om till ditt och mitt liv i nutid Och inte särskilt mycket

med tanke på kyrkan - även om ju det där med kaffet och böckerna är så värt, men...

Vad jag önskar för dig och mig att vi skulle kunna få känna att vi ”öppnar dörren”

varje morgon. Jag har själv inget bra morgonhumör alls, har lite dumt svårt känna

mig glad för ny dag. Inte alls stolt för det. Skäms.

Hörde en predikan en gång där han nämnde om att människan varje morgon vaknade

med orden ”tack Gud att Du och jag är vänner”. Man kanske skulle kunna tänka att han

öppnade dörren? 

Ja han öppnade till en ny dag och påminde sig om vad han utgick från under denna dag.

Att han och Gud var vänner. Det hjälper till bättre humör känner jag.