Någon gång när jag haft radio har vi spelat

sången "Som en tidig morgon". Du får läsa text,

kanske kan det få vara ett livets källa att få veta

vem man hör till.

Som en tidig morgon


Som en tidig morgon innan solen hunnit upp
innan någon tanke

tänkt och räknat ut. 
Innan någonting var skapat, varken början

eller slut, 
inget annat fanns förutom Gud.

Men en plan var redan färdig, den var formad utav Gud.


Han hade tänkt sin tanke med ditt liv.
 Ja, hans avsikt var

bestämd att just du skulle bli du.
I hans vilja fanns ett klart motiv.

Du får leva livet där du står 
Du är väntad, för varje dag som går.


Du är älskad mer än du förstår,
det växer blommor där du går.

Du är känd av himlen med en klar identitet,
värderad med kärleken

från Gud.
Du är skapad till hans avbild, men ändå helt unik.


Du är särskild och ingen annan lik.

Du får leva...
…det växer blommor där du går.
Jag kan se blommor

i dina spår.
Du är en blomma där du står.

Marie och Anders heter de som skrev.

Frej - är en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi.

Freja - är en fruktbarhetsgudinna i nordisk mytolog.

Bara det. 

Idag gäller det! Micke och jag medverkar på Vardagsgudstjänst

i Renströmmen. Kapellet i Pingstkyrkan. Vi börjar 11.15

Är du i Norrköping är du välkommen.

Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den andre, 

Joa den tredje, Sakar den fjärde, 5 Netanel den femte, Ammiel den sjätte, 

Isaskar den sjunde, Peulletaj den åttonde. Ty Gud hade välsignat honom. 

1 Krön.26:4-5

Vi läste om Obed-Edom (gissar att det är samma person det handlar om här)

och om hur han ställde sig till förfogande till Gud.

Tankarna kan gå åt olika håll här. Vi är värda att få fundera och tänka.

Var det för att O-E hade varit en så god människa som Gud välsignade 

honom? Varför hamnar människor utanför? Människor som ju vill stå

till förfogande. Varför.

Vi, eller i alla fall jag, kan kanske få börja med att vara tacksam för

det som ju ändå blev. 

En vän sa något av de allra vackraste orden till mig härom dagen   

”Hur visste du att jag behövde?” 

Nu när jag skriver kommer jag att tänka på att de där orden var nästan

som ett litet barn. Ja som något mycket mycket värdefullt.

Det var ord som Gud välsignade mig med. 

Tänker på dig, och önskar dig att få se alla de välsignelser som är runt

dig hela tiden. Jag tror att de finns där, vi behöver bara bli bättre på att

upptäcka dem.

Ser ni att funderingarna slutar med att se det som redan är. Vi ska inte,

får inte, fokusera på allt det där som vi tycker inte blev. Där vi kanske

känner oss glömda. 

Nej Gud, Jesus har mycket mer värdefullt för oss att se. Önskar oss att

upptäcka.

Temat i Fototriss den här veckan är ”Närgånget”.
Ska du inte passa på att slänga in några bilder
sa KajsaLisa. :)

Så funderade jag och blev sugen. Det kommer
bli en extra bild för den passar lite med tankarna.

Ja, jag är mest funderare, inte så mycket fotograf
(det gjorde ont att lära sig att handen inte kan ta
kort längre).

Om du vill får du se korten och läsa funderingar.
Märker att jag nog själv inte riktigt vet var någonstans
i bilder/tanke jag är.

Den första bilden försöker visa dimma. Nog kan vi
vara lite rädda ibland att visa oss för mycket, så vi
gömmer oss i ”dimman”? Vill inte bli för nära?

 

Nu till tanken som jag nog inte vet alls var jag är.
Jag bjuder ju i och för sig med bilder på mig, men
stor/liten…

Ibland är vår ”kostym” alldeles för liten. Det är kanske
när man blir närgången i sitt liv, och ser på, som man
upptäcker?

 

I mina små funderingar kommer jag att tänka på ett
bibelord…

Utvidga platsen för din boning, spänn ut tältdukarna
som du bor inunder och spar inte.  Förläng dina tältlinor
och gör dina tältpluggar starka.
Jes.54:2

Ja nog är vi värda att tro mer om oss själva, det är
inte tanken att vi ska för ”trång kostym”.

Jag hade en annan bild med tanke på närgånget
och ”kostym”. Kan det inte vara så ibland att vi
har råkat få alldeles för stor? Eller kanske tagit oss?

 

Jag har inget bibelord som jag tänker på, men kanske
kan vi få tänka att samtidigt som vi är värda att utöka
platsen, för att Gud är med, samtidigt kan vi få vara
värda att sakta ned. Att bara få njuta av det som är NU.

Nej, jag är inte klar, men kommer fortsätta hävda att
vi ju inte krävs på färdiga mallar. Vi får fundera,
du och jag.

Triss var det, men jag hade en fjärde. Ville ha en
som på något sätt påminner oss om att vi är värda
att komma ut i solen. Behöver inte gömma oss i
dimman.

 

Vad solen är för dig vet du bäst. Jag tänker på
att jag, att du, är värd att visa närgånget för Gud.
För Jesus.

Livet är inte alltid så lätt. Visst kan det ibland
också kännas som stora moln som skymmer solen.
Skymmer Gud.

Men som avslutning, oj det blev långt, tänker
jag att du och jag är värda att visa närgånget
till Gud. Vi har rätt till det. Genom livets alla
stunder. Genom för stort och genom för smått.

De kastade lott om tjänstgöringen, den minste såväl som den störste, 

den kunnige såväl som lärjungen. 

1 Krön.25:8

Det var tiden när de skulle tjäna i lovsång.

Du förstår säkert att jag ”drog ut en vers” till dig.

En vers om att AllA får vara med. ALLA har något

att bidra med. 

Jag tänker även på hur vi behandlar varandra.

Vi får aldrig, jag får aldrig, göra den som ses

som mindre och kanske lärjunge - aldrig mindre 

värd. Hon eller han är kanske ännu mer ”spännande”

för att hon prövar? 

:) För många många år sen sjöng Micke och jag 

in en sång (hur man nu säger). Jag gissar att den 

inte alls finns kvar längre. Och jag till och med 

sjöng i en predikan för länge sen. :)

Det där var lite ”bjud”, men det började med 

lovsång och att alla får vara med. Tänker att 

det är mycket vår inställning och vår vilja bakom,

som ger tjänandet (kanske sång) liv.  

Ta gärna med dig, och jag ska, att ALLA får vara med.

Den kunnige såväl som lärjungen.

Jag läser texterna utifrån kyrkoåret. Kopierar in dem
i mitt ”Livets källa-dokument”. Och funderar lite.
Ledsen att det blev lite väl långt idag. Läs om du
orkar. 

Texten från Gamla Testamentet handlar om Israels folk,
om Mose och om Herren Gud.  De ville gärna att Mose

skulle vara medlare mellan dem och Gud. De vågade inte

närma sig själva.

Träd du fram och hör allt vad Herren, vår Gud, säger, och tala
du till oss allt vad Herren, vår Gud, talar till dig, så vill vi höra
det och göra därefter.”
5 Mos5:27

Kan det vara så för oss ibland? Att vi, fast vi har all rätt,
inte riktigt vågar närma oss denne Gud?

Har vi fått för oss att vi inte duger? Att våra ord inte är hörda?

Jag gillar att jag kan läsa fortsättningen. Läsa om vad som
hände där med Israels folk, Mose och Gud. Ja för Mose var
medlare står det om.

Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade
till mig: "Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig.
5 Mos.5:28

Texten från Moseboken ger mig påminnelse om att Gud
är den som hör dig och mig (och Han SER). Kan det få
vara en uppmuntran till en Livets källa för oss idag? Vi
har en källa som ger liv och nytt mod för att vi vet att vi
är hörda. 

Om man tänker att Mose var en medlare mellan människan
och Gud då, så kanske vi kan tänka på Jesus som vår medlare
idag? Medlare till att ge liv i Livets källa. Vi behöver Jesus.
Han är vår medlare.

Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna,
honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led
döden. Genom Guds nåd[a] skulle han smaka döden i allas ställe.
Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra
många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom
lidanden, han som för dem till frälsning.
Heb.2:9-10

Den tredje texten hämtas ur evangeliet. Den här gången
Johannes. Den anser jag vara ganska mycket svår (Joh.5:31-36).
Den handlar om att Jesus inte vittnar om sig själv utan att andra
vittnar och berättar om Honom.

Ja nog är det mer värt vad andra säger än vad man försöker
säga själv om sig själv? Jesus säger att det inte ens är giltigt
om Han själv skulle ha vittnat om sig själv.

Kan det kanske få vara en del i Livets källa idag, att veta
att det vi får tro på, att Jesus är en grund att stå på. Som alltid
gäller?

Tänker på temat Livets källa. Kan hända läser du inte längre,
men… en text hämtas från Psaltaren. 

Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,

Ps.19:3

Det talas om Guds härlighet. Att dag efter dag. Att till
och med när livet har känts som natt kan det få tala om
Guds härlighet. Kan det få vara ett sätt att låta Livets
källa växa, genom att påminna sig om hur Gud var igår,
är idag och är i morgon? Alltid med.