Abia hade dött. Då blev hans son Asa kung.

Under hans tid hade landet ro

2 Krön.14:1

Visst hamnar vi i tider som vi vill stanna?

Kanske. 

Om de är bra. Önskar dig och mig tid av ro. 

Tid av att få känna att det är lugnt och fyllt

av stillhet 

”i tio år.” hörde till vers ett. 

Att ständigt leva i den där oron (Asas folk

kände troligen och förhoppningsvis inte till

det som skulle komma - och vi behöver inte

veta framtiden eller oroa oss). 

Men en del kan jag känna lite av känsla att vara 

orolig för framtiden. För det som ska komma. 

Eller också ”triggar” jag igång det nu när jag

skriver. Det som vi inte vet något om. 

Men Sera drog ut mot dem 

2 Krön 14:9

Tänk att det finns ganska fullt av såna där

”Sera” runt oss som det verkar utan anledning

”drar ut mot oss”.

Jag får åtminstone två tankar när jag skriver.

Visst är det mycket lockande att stanna vid 

den där förhoppningsvis fina ”Asa-tiden”? 

Jag talar mycket till mig själv. Stanna vid det

lugna, stanna vid det jag vet om och känner till. 

Eller ska man, jag, mer och mer bli medveten

om ”Sera” som är ett slags hot. Kanske ska jag 

på något sätt försöka göra ett slags motstånd.

:) Jag sa ”två”, har jag sagt två saker? :)

Rörig…

Jag unnar gärna dig och mig att få ha en lugn

”Asa-tid”. Gärna en tid att inte behöva oroa 

sig så mycket över det som väntar.

När ”Sera-tiden” sen kommer, eller om du 

kanske är mitt uppe i den, önskar jag dig att

du skulle få känna och se hur Gud är där med

dig och hjälper dig. Hur Han beskyddar dig 

och stöttar dig.

Jag försökte spela in en bön till dig. Lyssna

om du vill. Jag pratar nog lite otydligt. Men Gud hör!