När jag läste kyrkoårets texter för den 

här söndagen var det Moseboken jag 

fastnade hos i mina tankar.

Då när Abraham fick möta Herren.

Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund,
där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast.
Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick
syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och
bugade sig till jorden och sade: "Herre, om jag har funnit nåd
för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten,
så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag skall
också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går
vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade:
"Gör som du har sagt." Abraham skyndade sig in i tältet till
Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda
det och baka brödkakor!" Själv sprang Abraham bort till boskapen
och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som
skyndade sig att tillreda den. Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk
och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod
hos dem under trädet medan de åt.
1 Mos.18:1-8

Jag gjorde tidigare än jag brukar ett klipp på
youtube. Det är inte så många som hittar dit,
men en länk kommer i morgon. Nu får du istället
läsa vad jag försöker säga.

Vi möter Abraham. Han får möta Herren på
dagen när det var som hetast.

Det verkar som om den informationen var
viktig…

Det kanske var en stund då man var mest
tänkt att bara vara stilla? En ganska oväntad
stund till besök?

Jag börjar tänka på att Gud kan möta oss
i det oväntade. Då när vi kanske inte väntar
oss det. Gud är där.

Om du får vara med om ett sånt möte,
kanske är det en sång, kanske ord du hör
eller läser… Önskar dig och mig många
sådana stunder. Kanske kan ett tips vara
att skriva ned händelsen för att låta den
vara viktig?

Tänker också mycket på att Abraham
var vaken på att det ju var besök från
Herren. Jag önskar oss vara vakna och
beredda.

Abraham fylldes av vilja att göra något.
Herren som var på besök uppmuntrade
honom att göra.

Jag tänker på att Gud uppmuntrar dig
och mig till att tjäna Honom. 

Jag kan dock inte stanna vid att låta
dig tro att jag menar att bara när vi
GÖR duger vi. Gud älskar oss för dem
vi ÄR.

Jag lägger också märke till att Abraham
inte står själv i sitt tjänande. Han tar hjälp
av Sara och han tar hjälp av sina tjänare.

Du och jag är inte tänkta att stå i tjänst
själva. Vi behöver varandra.

Tack att jag fick skriva. I morgon kommer
länken till klippet.
 

Önskar dig få se Gud där du är. I de små detaljerna

som finns runt dig.

De första tre minuterna är sången jag tänkte på.

På slutet sjunger han på engelska. Det är inte helt lätt att höra texten, men 

en del är ungefär:

"I`m proud of you. I know you done your best. Let me give you peace,

let me hold you for a while, remember you still my child"

Den sången ska jag ta med mig i mitt hjärta.

Vi tänkte ha vår "MS-träff" idag.

Vi är några som brukar träffas en 

gång i månaden och hjälpa varandra

orka.

När det var tisdag innan såg jag att

de beräknade åska och lätt regn på 

fredagen.

Inte alls bra eller roligt att se. Vi 

har väntat så länge... Ändrat samlingar.

Nu hoppas jag på ett väderunder sådär

mellan 13-15.30

För ibland kanske man hamnar i situationer

som man vill försöka trotsa? Ja idag var ju

vår dag.

Låt förresten ingenting ta ifrån dig glädjen 

i att försöka. Försöka trots allt.

Jag önskar jag orkar. 

Eskil - Namnet har nordiskt ursprung med betydelsen gud och hjälm.

De som bär namnet Eskil ökar i antal! Tycker det var en vacker betydelse.

När jag läste kapitel sjutton började jag först

tänka på om jag skulle hoppa över? 

Tror nog att jag har skrivit om känslan ”hoppad över”

tidigare. Det är en känsla som inte alls är trevlig, men 

som jag tror kan finnas ibland. Hos flera.

I alla fall jag kan börja känna så att man blir ”hoppad över”, 

som om man inte betyder längre.

Då är jag glad att jag ju efter någon dag kände att

det ju visst fanns viktiga saker i texten. 

Så kan det säkert vara med oss människor också.

Vi behöver ge varandra tid. 

Unnar dig och mig som en kristen gärna att få känna

oss stolta för att vi känner Herren, har börjat lära känna.

Han var stolt över att gå HERRENS vägar.

2 Krön.17:6a

Vi behöver få ta tillbaka känslan att känna oss stolta

tänker jag på. Känna oss nöjda över.

Den som är en kristen har funnit en skatt. Långt mycket 

mer värt än vi någonsin kan ana. Så här skriver Paulus

och Timoteus i Filipperbrevet: 

Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit 

det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, 

min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar 

det som avskräde för att jag skall vinna Kristus 

Fil.3:8

Jag tänker på ”sända ut” när jag läser vers 7-9. Och jag 

tänker på att de var flera. Vi behöver inte vara ensamma,

är inte ensamma. Var istället orolig om du möter någon 

som tror att hon eller han kan göra allting själv. 

I sitt tredje regeringsår sände Josafat ut sina hövdingar 

Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att 

undervisa i Juda städer. Tillsammans med dem sände han 

leviterna Semaja, Netanja, Sebadja, Asael, Semiramot, 

Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade 

med sig prästerna Elisama och Joram. Dessa undervisade 

i Juda och hade HERRENS lagbok med sig. De for 

omkring till alla Juda städer och undervisade folket. 

2 Krön.17:7-9

Kanske lyssnade du på denna i söndags?