Temat för den här söndagen är ”Sänd mig”.

I texterna vi läser kan man få känsla av att
”Gud hoppar på och skickar iväg”. Kanske
tvingar… 

Därför känner jag mig glad att rubriken för
idag på något sätt börjar med dig och mig.
”Sänd mig”.

Jag kan inte tänka att min och din Gud skulle
”hoppa på oss” och tvinga oss till något vi inte
vill.

Det börjar med vår längtan. Och jag vet en sak…

Gud kan på något sätt locka oss att börja längta.
Och Han kan utmana. Så som Han gjorde med
Jeremia.  

Jeremias kallelse: Herrens ord kom till mig. Han sade:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig,
och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig.
Jag satte dig till en profet för folken." Men jag svarade:
"O, Herre, Herre! Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung."
Då sade Herren till mig: "Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart
jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte
för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger Herren."
Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade
till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun.
Jer.1:4-9

Jag skrev igår om att vara sedd redan i moderlivet. Det var
det här bibelordet jag tänkte på. En gång till påminner jag
dig och mig om att vi är kända och sedda av Herren.

En Gud som tror oss om att klara. Som vet att vi kan.

När vi får för oss att vi inte duger och kan påminner Gud
oss på nytt att vi kan. Att vi får.

Önskar oss mod att be bönen om att få vara sända.