Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han
har bestått sitt prov skall han få livets krona, som 

Gud har lovat dem som älskar Honom. Ingen som 

frestas skall säga: "Det är Gud som frestar mig." 

Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte 

heller någon. Var och en som frestas, dras och 

lockas av sitt eget begär. När så begäret har 

blivit havande föder det synd, och när synden 

är fullmogen föder den död. Bedra inte er själva, 

mina älskade bröder.

Jak.1:12-16

Jag försöker mig på att ta några fler verser.

Men du märker nog att Jakob får in så mycket

i några få ord.

Kommer ihåg att jag tänkte i början på att ju

Jakob inte presenterade sig så tydligt. Han var

mer angelägen om att budskapet skulle få komma

fram. 

Jakob skriver till dem som prövades, till oss

som prövas. 

Om igen skriver han om att hålla ut i prövningen. 

Jag börjar tänka på att på något sätt bli 

medveten om prövningen? Att sätta ord

på det som är prövning.

Prövning för dig eller prövning för mig.

Känner igen tanken på att prövning är olika.

Det jag upplever som prövning upplever 

du kanske som lätt. Eller tvärtom. 

Vi sätter ord på… Och vi vänder oss gärna

till Gud i tider av prövning tänker jag. Han 

finns hos oss. 

När du och jag satt ord på det som vi

upplever som prövning kanske vi ska 

börja tacka för det som kommer? Det 

där om ”livets krona”. 

Tacka innan vi sett. Jag förstår, vet,

att det inte alls är så lätt. Men tänk 

om vi mer kunde få känna oss tacksamma. 

Önskar. 

Jag inser att det nog inte kommer att

fungera att skriva om verserna jag tänkte. 

Hoppas i alla fall du fick med dig att Gud

aldrig aldrig sänder någon frestelse. Eller

sänder någon prövning. 

Ibland tillåter Han, men under de tiderna

ger Han kraft att orka igenom. Det vill jag

gärna önska dig och mig.

Och när du och jag ser någon slags frestelse

önskar jag oss mod att stå emot. Vilja att

stå emot. Förstånd att stå emot. 

En liten bit till kom vi på första kapitlet 

i Jakobs brev.