Koresh hade gett tillåtelse till Israels folk

att vända hem och återuppbygga Herrens hus.

Jag läste igenom kapitel tre flera gånger. Fick 

inte ihop det där med att några var mycket glada

medan några var ledsna. 

De sjöng lov och pris till HERREN: 

"Han är god, hans nåd mot Israel 

varar i evighet." Hela folket jublade 

högt och prisade HERREN för att 

grunden till HERRENS hus var lagd.  

Men många av prästerna och leviterna 

och huvudmännen för familjerna, de 

gamla som hade sett det förra huset, 

grät högt när de såg grunden läggas 

till detta hus. Många andra jublade 

och var så glada att de ropade med 

hög röst. Man kunde inte skilja mellan 

det högljudda, glada jubelropet och folkets 

högljudda gråt, ty folket ropade så högt 

att ljudet hördes vida omkring.

Esra 3:11-13

Kommer man senare få reda på varför

de var ledsna? 

Märker du att jag först undrar om de

ledsna? Jag märker. Jag måste snart 

läsa fortsättningen.

Jag funderar först… 

Jag börjar tänka på gamla fina kristna.

De som kanske skulle bli mycket ledsna

och sorgsna över hur det kristna livet 

ser ut idag. 

Att det är nästan som att man på något

sätt godkänner och tycker att allt ska vara

tillåtet? Att din egen tro gäller. Du bestämmer.

Då kan jag förstå gråten tror jag. När Jesus 

som centrum försvinner. 

Ser fram emot att läsa fortsättningen!