Paulus skriver, som jag tänker till människor 

han tidigare mött. Han ville gärna komma 

tillsammans med dem igen. 

När jag läser texten tänker jag på ansvar. Ja

vi har ett ansvar för oss själva och minst lika 

mycket för andra. 

Kanske har du någon människa du tänker 

särskilt på? Någon att uppmuntra. Ta vara 

på ditt ansvar. Både du och hon/han kommer

säkert bli styrkta. 

Paulus skriver om att ”skörda frukt”. Undrar

vad det var han tänkte på?

Tidigare hade han skrivit om att han önskade

att de tillsammans, han och de, skulle bli 

uppmuntrade. 

Så det där att ”skörda frukt” borde vara något

de gör tillsammans. Tider när de upptäcker Gud

tillsammans. Då tänker jag att de skördar. 

Återigen… tänk att få ha människor runt sig

och med sig som man tillsammans kan upptäcka 

och lära mer av Gud, om Gud, med Gud. 

Det är värt att längta efter och arbeta för. 

Bröder , jag vill att ni ska veta att jag många 

gånger har bestämt mig för att komma till er 

och skörda någon frukt bland er liksom bland 

andra folk.

Rom.1:13 

”Andra folk” - är det kanske du och jag som

räknas? 

Det som hände för länge sen, det som var med

Jesus är likaväl tänkt för oss nu. För dig nu och

för mig nu. Där önskar jag vara med. 

Och det är inget att behöva känna skam för.

Istället kan man få känna sig stolt. 

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en 

Guds kraft till frälsning för var och en 

som tror.

Rom.1:16

När jag skriver mina små texter tänker jag

att det jag ska ta ett kapitel åt gången. Eller

några verser. Till och med 32 tänkte jag, 

men det blir bara till och med 16. 

Visst är det nog jättedumt den där känslan

att inte känna sig fri? Att ha ”lagar och regler”

att följa. Som gör att jag stannar innan jag är

klar… För det får ju inte vara för långt.

Det händer på 89.0 MgHz och man kan höra det här i Norrköping

Det är tid 18-20. Vi lyssnar först på dagens predikan, men vid ca 18.40

är det jag.

Vet att man även ska kunna lyssna via länk. Radio Norrköping.

Eftersom jag börjar ana att jag kanske har velat alldeles för mycket.

Velat göra.

Det är bara bra saker, men kanske måste bloggen vila? Ja den kommer

inte försvinna, men kanske behöver jag hushålla med krafterna lite bättre?

Och det kan nog vara bra för dig att det inte alltid finns något här.

Var rädd om dig! Jag försöker om mig.

Nu har jag läst sista kapitlet på Esra bok.

Jättekonstigt slut. 

Bland dessa fanns kvinnor som hade fött barn. 

Esra 10:44

Det hade handlat om att Israels folk hade tagit

till sig seder och bruk som egentligen inte tillhörde

dem. Kvinnorna de gift sig med (varför står det inte

om att det ju likaväl kunde varit tvärtom?) hade 

fört handlingar som inte hade med Gud att göra

till folket (så har jag tolkat). 

Det kanske handlade om något ockult? 

Ser du det oskyldiga barnet framför dig? 

Jag gör det.

Mitt där som det hade blivit tokigt och 

fel, där fanns barnen. Värda att älska. 

Värda att ta hand om. Värda. 

Tänk dig in i nutid…

Finns det du som varit glömt barn? 

Som har vuxit upp i en situation som

inte alls var bra för dig. Som har gjort

dig illa? 

Önskar då att vi kunde se oss så som vi är.

De vi är. Älskade och värda. Önskar oss se

och förstå det.

När vi läser evangelitexten i kyrkan,

så står vi upp. Står som i vördnad för

att vi får lyssna till Guds ord. 

Önskar du kunde få vara med någon

gång.

En sak jag tänker på när jag lyssnar

till orden är bekräftelse.

Jesus fick se bekräftelse. 

Jesus blir döpt

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes

vid Jordan för att döpas av honom. Men

Johannes försökte hindra honom och sade:

"Det är jag som behöver döpas av dig, och

du kommer till mig."  Jesus svarade honom:

"Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all

rättfärdighet." Då lät han det ske.  

När Jesus hade blivit döpt, steg Han genast

upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades,

och Han såg Guds Ande sänka sig ner som

en duva och komma över Honom. Och en

röst från himlen sade: "Denne är min Son,

den Älskade. I Honom har jag min glädje.”

Matt.3:13-17

Jag tyckte om att få tänka tanken. Få tänka på

att Gud vår Far tar vara på våra liv och vad vi

får ta med i vårt livs "bagage". Han har omsorg.

Nu ska jag försöka ge mig in på kapitel ett.

Ja det var Paulus som skrev. Han hälsade med

en önskan om nåd och frid. Tänk att få hälsa

varandra med frid. 

När jag var barn var det så farbröderna hemma

i kyrkan sa till varandra.

-Frid. 

-Frid.

Som barn kanske jag inte riktigt förstod värdet

i hälsningen. Nu anar jag mer.

De önskade varandra gott och de lät sig visa det

också.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Far 

och Herren Jesus Kristus.

Rom.1:7

Ja det blir nog så att jag sakta vandrar fram i

kapitlet. Jag har blivit van att gå sakta.

Först och främst tackar jag min Gud genom 

Jesus Kristus för er alla, eftersom man i hela 

världen talar om er tro. 

Rom.1:8

Ja vi ska tacka för varandra. Önskar oss kunna

tacka, och vilja tacka. 

Jag börjar också tänka på ”rykte”. Hur talar 

eller tänker människor om dig eller mig. Hur

önskar vi de ska tänka?

Vad är vi villiga att göra för att de ska tala så

som vi önskar eller hoppas?

Jag tar ett kliv till vers elva och tolv. Tidigare 

har det handlat om hur vi gärna behöver och 

får be för varandra. Paulus skriver om hur han

nämner. Skulle gärna tänka att han nämner vid 

namn.

När du och jag ber för vänner kan vi få nämna

vid namn. 

Nu vers elva och tolv!

Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig 

av någon andlig gåva åt er så att ni blir styrkta, 

alltså att vi tillsammans ska få hämta uppmuntran 

ur vår gemensamma tro, er och min.

Rom.1:11-12

Jag tyckte mycket om att Paulus skrev om att

tillsammans bli uppmuntrade.

Här hemma har vi en novemberkaktus. En av

grenarna bröts av. Håller som bäst på att 

försöka rädda den. 

Pyttelite kan händelsen med blomman

kanske få vara något som lär?

Jag sa för mig själv en dag att ”den blev

för stor” (så därför trillade den).

Önskar du eller jag aldrig behöver möta

någon som på något sätt gjort sig för stor

för att förstå värdet i tillsammans. 

Jag vill inte själv bli för stor.

Jag vill aldrig sluta förstå värdet i att 

få vara tillsammans. Värdet i att

tillsammans få söka uppmuntran i Gud. 

Lite saknar jag det. Får arbeta på det. 

För nästan 20 år sen fick jag och vän J

medverka i ett möte hemma i Mölndal.

Mötet finns inspelat på CD. Jag har prövat 

att lägga upp spår 2, där jag predikar.

De meddelade att det var felaktigt format...

Så då kommer du inte kunna lyssna. :(

Bra att du kan läsa. Jag talade om att Gud är nära.

Att vi inte ska ge upp även om det råkar kännas omöjligt.

En av sakerna jag varnade för att bli var att bli likgiltlig.

Vill inte vara det. Jag vill gärna försöka fortsätta våga hoppas.

Jag gjorde en kupp. :) Kanske kan du lyssna nu!?

Gud är nära

Det verkade vara så bra. De hade byggt upp

templet. Jag läste om hur Esra kände tacksamhet

för människor som var i hans närhet.

Vad fint om det fick stanna där och bara vara fint,

lugnt och stilla?

Så upptäcker Esra att allt inte står rätt till.  

När jag hörde detta, rev jag sönder min livrock 

och min kåpa och ryckte av mig hår och skägg 

och blev sittande i djup sorg. 

Esra 9:3

Nu menar jag inte att vi ska riva sönder vår

livrock, men kanske ska vi mer reagera på 

att allt inte står rätt till?  Och jag är en av 

dem som pekar på mig själv. 

Då kanske det inte är nyttigt med fint, lugnt och

stilla?

Lägg gärna märke till att Esra pratar om ”oss”.

Han pekar inte ut någon speciell, utan tar ansvar

tillsammans.

Förresten… Vi ska nog inte alls stanna kvar i

den där hemska känslan av fel. Vi behöver få

resa oss upp.  

Men när det var dags för aftonoffret, steg jag upp 

från min bedrövelse med sönderriven livrock och kåpa. 

Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer 

till Herren , min Gud, och sade: "Min Gud, jag skäms 

och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, 

för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och 

vår skuld är så stor att den når upp till himlen. 

 Esra.9:5-6

Verserna åtta och nio är nästan som på ord om 

frälsning och räddning. 

Jag sa på en liten video att vi är valda av Gud. 

Ja Jesus har en tanke för dig och mig. Han överger

aldrig dig eller mig. Önskar oss finna andrum. 

Önskar oss finna en skyddad plats. 

Men nu har Herren , vår Gud, bevisat oss ett litet 

ögonblick av nåd. Han har låtit en räddad skara 

bli kvar av oss och gett oss fotfäste på sin heliga 

plats, för att han, vår Gud, skulle låta ljus 

gå upp för våra ögon och ge oss andrum i vårt slaveri. 

Ty slavar är vi. Men i vårt slaveri har vår Gud inte 

övergett oss utan låtit oss finna nåd inför Persiens 

kungar så att de gav oss mod och kraft till att återupprätta 

vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och han har gett 

oss en skyddad plats i Juda och Jerusalem.

Esra 9:8-9

När jag skrev om att lämna det gamla och det

som kanske blivit tokig och fel började jag 

tänka på ord som Birger Skoglund förmedlade.

Om du vill kan du titta. Birger är en man som

ofta får vara använd av Gud. Jag beundrar honom

mycket.