Jag har läst hela kapitlet. En mycket klok kvinna

uppmuntrade mig en gång till att välja ut en enda 

vers och fokusera på den, fundera på den…

Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som 

inte är till som om det var till. 

Rom.4:17

Vet du vad… Jag kan då och då få för mig att 

jag är en av dem som inte är till.

Ja, det låter hemskt, men så kan man, kan jag,

känna lite som ibland.

Kom att tänka på när Micke och jag var i

affären för många år sen. Du vet hur försäljaren

snart brukar komma fram till kunden? 

Men ingen kom. Vi, jag, kände oss osynliga.

Det kändes inte alls som en bra känsla. Känns

inte bra om någon skulle känna så.

Ibland.

Ja ibland kan man få för sig att helst av 

allt vilja gömma sig lite. Ligga under täcket.

När de stunderna kommer kan jag aldrig

tänka det som att vår Gud drar oss fram

och tvingar oss göra något vi inte klarar.

Däremot. 

Tror du inte att det kan vara så att Gud

lockar oss till att pröva? Lockar oss för

Han vet att det finns så mycket av liv 

och goda egenskaper hos oss.