Och Tobia sände brev för att skrämma mig.

Nehemja 6:19

Så var slutet i förra kapitlet. Det som jag

kallade för ”cliff-hanger”.

När jag sen läste i kapitel sju kunde jag 

inte alls finna det där om att de blev skrämda.

Istället kommer en lång uppteckning över dem

som hade klarat sig.

Kan hända kommer det där hotet längre fram,

men kan det inte vara skönt att bara få gå 

vidare och se det man ju har?

Någon kanske tycker det är alltför naivt 

(eller vad man ska kalla det) att sopa under

mattan?

Nej, vi ska inte sopa under mattan, men 

ganska ofta kan det nog vara gott för oss

att faktiskt få glädja oss över det som är

redan nu?

Det var en av de sakerna jag tänkte på 

när jag läste sjunde kapitlet.

Att glädjas åt det som är nu. 

Staden var vidsträckt och stor, men där fanns 

inte mycket folk och husen var inte uppbyggda. 

Min Gud ingav mig i hjärtat att samla de förnäma 

männen, föreståndarna och folket för att uppteckna

dem i släktregister. Då fann jag släktförteckningen 

över dem som först hade dragit upp,.

Neh.7:4-5

Verserna som jag tog med… Undrar vad du börjar

tänka på? 

En stor och vidsträckt stad, men inte så mycket folk. 

Jag börjar tänka på kristen tro. Jag börjar tänka på

Gud som väntar och önskar. Ja, Han vill gärna att 

alla människor ska bli frälsta. Ska finna sitt hem

i staden. 

Jag tänker lite på att det inte var uppbyggt.

Det är som att jag börjar önska att få vara 

med och bygga upp. 

Sen har jag ganska mycket svårt för uttrycket

”förnäma männen”.

Så är inte min Gudsbild, att Han skulle göra

skillnad på människor. Nej nej. 

Det var några tankar om Nehemja 7.