Det var viktigt sa jag till Micke att vi inte förlovade

oss på alla hjärtans dag. Ville ju gärna ha två dar att fira

istället för en. Så 15/2 2006 förlovade vi oss.   

Vi träffades via en dejtingsida som hette 7e himlen, 

men det verkar inte som den finns längre. Tänkte

nämligen länka. Så då gör jag inte det.

En bild som en "teaser" - ja som du kan fundera på

om du vill vad den skulle kunna handla om.

Har kommit i vana att alltid ha ett inlägg klockan 10.

Så helt plötsligt var det inte där. Och den här gången 

visste jag inte ens om att det inte blev.

Blev nästan som en "blogg" för mig. Ja det här med

att tillåta sig att inte vara alldeles vanlig eller perfekt.

Ska försöka lära mig själv att mer tillåta. Strunta i det

där perfekta.

På onsdag är det skola för mig. Funderar mycket på

att strunta i att försöka klara. Jag kan nog inte nu egentligen.

Att säga nej är en sak i alla fall jag behöver öva mer på.

Nej, jag klarar inte. Nej, jag är trött.

Vet att Gud vet om. 

Vi har två födelsedagar i februari. Alla hjärtans dag. Förlovningsdag.

Fyra tillfällen. Sen tror jag en dag var när vi varit tillsammans 100 månader.   

Du vet sån där knapp som finns när man ska gå över gatan?

Som man trycker på för att bilarna ska få rött.

Just denna bild stämmer inte helt och hållet för den jag var nära

var det utrymme nedanför också. Det pekas tydligt var man ska peka,

men jag tryckte på nederdelen (den som inte syns på bilden).

Fnissade när jag upptäckte hur klantigt jag gjort. Micke tryckte rätt.

Kan det va så i livet ibland? Vi har fått så tydliga direktiv (kanske första

gången jag använde det ordet), vi har fått tydliga direktiv på hur vi ska gå,

men ändå blir det fel?

Min tro är att Gud står hos oss, så som Micke gjorde för mig, och "trycker rätt".

Vi behöver inte vara rädda tänker jag. På något sätt visar Gud oss vägen över vägen.

Han leder rätt. På det sätt det blir.

Gråtande skall de komma, men jag skall leda dem där de

går bedjande fram. Jag skall föra dem till vattenbäckar på en

jämn väg där de inte skall stappla. Ty jag är en fader för Israel,

och Efraim är min förstfödde son.

Jer.31:9

Fader för dig och mig vill jag lägga till.

I lördags skulle vi på vernissage trodde jag.

Det blev inte. Kanske idag istället.

Var inte rädd när du kanske får göra på 

ett annat sätt istället.

Det finns alltid tid att uppvakta med vernissage-

blomma.   

Önskar dig en fin lördag. Kyndelsmässodag.

"En festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 

40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet."

Alltid 2 februari, men det varierar när på kyrkoåret

det firas en söndag. I år redan i morgon.

När jag läste om temat ”Nåd och tjänst” läste jag om Jona.

Hur han hade blivit kallad av Gud till Nineve. Först flydde han

och gömde sig. 

Till slut sa han i alla fall ja och varnade människorna i Nineve

och sa att de måste bättra sig. 

De lydde. Men Jona blev inte glad. Han blev missnöjd.

Gud såg känslan som Jona hade. Gud brydde sig om.

Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona,

för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom

från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken. 

Jona 4:6

Vackert. Jag ser omsorg. Jag ser att vi kan vara trygga i Guds tjänst.

Du kan vara trygg.

Men dagen därpå, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar

som angrep ricinbusken, så att den torkade bort.

Jona 4:7

Jag läste denna text i skolan. Blir inte klok på den. Kände mig mycket förvirrad.   

Först fick Jona hjälp och omsorg. Varför gjorde Gud så tokigt sen? 

Det hjälpte mig inte något att läsa fortsättningen för Jona bok slutar med fråga.

Vi kan inte riktigt veta hur det gick för Jona sen. 

Kanske kan jag lite känna det som att Gud har tagit bort ”trädet”. Tagit bort glädjen.

Känns som om Gud tagit bort skydd och hjälp. Var är Du Gud? 

Kanske kan du känna lite av det?

Det är nog en del så att vi blir starka av det ändå? Gud försvann ju aldrig.

Han försvinner aldrig. Det må vara så att ”trädet” försvinner, men Gud är kvar.

Det vill jag ta med mig från Jona-texten.

Kanske åker vi på vernissage idag. Öppningsdagen.

Då när konstnären har satt ihop en hel del av sitt arbete

till en utställning. Så får man åka och titta.

Micke Mysingen har haft några, och vi har fått se

lite andras.

Till dem har vi köpt små tygrosor. Typ.

Kanske kan det vara en liten uppmuntran till dig

och mig att uppmuntra varandra? Även utan vernissage.

Önskar dig en fin lördag. Kanske en lördag när du får

uppmuntra någon och gärna att du får mycket uppmuntran själv.

Lördag! Önskar dig en alldeles härlig lördag!

Ja jag har varit i skolan. Denna "hat-kärlek".

Fast hata låter hårt. Kanske mer ogillar? Tycker

det kan vara jobbigt ibland?

Nu är det i alla fall lördag. Sköna vanliga trevliga.

Ska man "skära ner"? Alltså när man upptäcker att

det är fysiskt jobbigt? Samtidigt... ja samtidigt har tiden

get en hel del tror jag. Snurrig.   

Nu först lördag.