Det var länge sen jag skrev något om sjukdomen kanske?

Om den där MS.

Har nog skrivit om att jag för det allra mesta är mycket trött.

Och i onsdags var en "skitdag" sa jag till min man. Ett grovt

ord för att vara från mig. Ja för det kändes mer än lovligt jobbigt.

Så skulle vi gå en liten promenad runt huset, Micke och jag.

Tror han mätt någon gång till 600 meter.

Plötsligt tog kroppen helt slut. Micke fick köra mig där jag

satt på rollatorn. Skitdag... 

Undrar om inte nåt av det bästa man kan göra då är att lägga sig vila?

Det gjorde jag när vi kom hem.

Ja vi behöver nog bli bättre på att låta oss vila. Gärna innan det där 

stoppet. Jag behöver bli bättre.

Augusti har inte riktigt börjat än. Men helt och hållet har jag

inte kunnat hålla mig.

Skriver här lite om mina tankar utifrån i söndags och armbandet.

Armbandet som du sett. 

Kanske är det inte alls meningen att du ska behöva läsa detta,

jag har inte riktigt bestämt mig än, skriver så får jag se.

Tror åtminstone budskapet kan vara lite viktigt, i alla fall för mig själv.

Det kommer också handla lite om känslor från mig kanske. Jag blir

ganska ”naken” känns det som. Blir kanske lite ”dagbok”.

Jag skulle få ha glädjen att få läsa ett inledningsord hemma i Mölndal.

Det är nog en av de allra finaste sakerna jag vet. Att få dela med mig

och uppmuntra mig själv och andra till liv med Gud. Gärna liv med Jesus.

Satt hemma och skrev ner lite. Funderade. På nätterna om jag var vaken

memorerade jag hur jag skulle säga. Vad jag skulle säga.

Så kom stunden. Så här skrev jag igår på det där facebook. ”Det bidde bara

en tummetott, och det gör ont. Jobbigt när talet inte fungerar och inte så

mycket tanken.”

Hur kunde det hända? Hade ju förberett med skriven text. Och det där med

armbanden skulle jag ta på slutet.

Jag stod där framme. Läste bibelordet. Märkte hur munnen inte riktigt hängde med.

Det är svårt att förklara och kanske är det bara inbillning. Jag börjar prata och orden

hänger liksom inte med. Det har hänt i radion så jag brukar ha med vatten för säkerhets

skull, men inte i söndags. Vad skulle jag göra?

Det var nog därför jag direkt hoppade till armbanden. Eller var det ett litet dumt huvud

som tänkte att jag klarar mig utan papper och behöver inte ha med det andra? Jag kände

att budskapet var viktigt, i alla fall jag behövde höra, så jag snabbade på medan jag kunde

prata lite.

”Jag kastade mig ut men det blev magplask” Så skrev jag på facebook i ett andra inlägg.

Ja för nog var det så att jag på sätt och vis kastade mig ut. Du vet nog redan att jag har lite

underlig förmåga att se olika budskap i vardagliga händelser. 

Nu lämnar vi söndagen. Här kan jag skriva ner tankar istället. Det blir ett långt inlägg märker jag.

Funderar... Är det kanske bättre att det kommer senare? 

Ta i alla fall gärna med dig, jag ska försöka, att även om det ”bara blev en tummetott” är det ju värt.

Du gjorde det du kunde. Jag gjorde. 

Och visst är vi nog värda att ”kasta oss ut”. Värda att pröva så gott det går.

Senare kommer tanken om armbandet. Ledtråd klocka...   

Det har varit en mer än vanligt lång period

som jag har varit sjuk mer än vanligt.

22 mars säger jag är början. Jag har gjort

några dumma "utbrytarförsök", men börjar

mer och mer förstå att kroppen behöver 

hämta sig.

Be gärna en liten bön för mig att UVI 

inte kommer tillbaka.   

Tiden har påmint mig om värdet att 

vara rädd om sig. Var rädd om dig!

Jag tror på en Gud som är rädd om oss.

You don’t say a word, but I know you’re so afraid

Trying hard to take a step of faithYou’re so confused

and you’re so aloneStanding face to face with the unknown
Every need you have God already knows about it Still He

longs to hear from youI believe, if you put your trust in Him

That is where the road of faith begins

If His eye is on the sparrow, when it comes to me and you

There is no place He won’t go and nothing He won’t do 

Like a mother cradles a child, His grace covers us somehow

So whatever you go through, God will take care of you, you, you

Change is never easy, but it’s just part of livingThere’s so much

more that we can seeA higher place so far above it allIs ours when

we’re faithful to His call

'Cause if His eye is on the sparrow, when it comes to me and you

There is no place He won’t go and nothing He won’t do Like a mother cradles a

child, His grace covers us somehow So whatever you go through, God will take care of you

We don’t knowWe don’t have to understand The how’s, the why’s, the when’s

So give it all to Him 'Cause if His eye is on the sparrow, when it comes to me and

youThere is no place He won’t go and nothing He won’t do Like a mother cradles

a child, His grace covers us somehow So whatever you go through, God will take care of you

Eye is on the sparrow, when it comes to me and youThere is no place He won’t go

and nothing He won’t doLike a mother cradles a child, His grace covers us somehow

So whatever you go through, God will take care of you

Tiden gick. Febern steg, men de hade först sagt 38,

men jag anade att det inte var bra än. UVI-grejen.

Så nådde jag 38. Mådde mycket dåligt.

Nu kan jag ringa tänkte jag.

Men vet du vad?! De sa till mig att just 38,0

var lite på gränsen.   

Jag klarade stå på mig. Så jag fick en tid.

Visst var det UVI konstaterade de.

Skönt att jag lite börjar känna mig själv,

och på något sätt orkar med att stå för det.

Jag önskar dig mycket styrka att våga stå 

för det du ju vet om dig själv.

Ps. I och med att jag kan skriva in i förväg 

kan jag passa på att skriva när jag mår bättre. 

Heja bloggplatsen!   

Däremot är jag inte helt nöjd med reklamen.

Förut var det enkelt att ta bort den. Nu verkar 

det som om jag är alldeles för omodern med diverse

mobiler och vidare.

Titta inte på reklamen.    Gillar den själv inte

så mycket alls.

Men vet du vad?! Micke hjälpte mig ta bort reklamen!

Han har modernare mobil. Heja!

Vi skulle ha firat påsk hos min syster. Det tog lång tid för

mig att hämta mig från feberattacken. Det kan vara lite smått

skrämmande när jag får feber. Inte gå. Inte prata. Inte se så bra.

Sen kom de på urinvägsinfektion.

Men vi valde att inte pressa eller stressa fram att orka helgen.

Så vi blev hemma.

Ja ibland blir det annorlunda och man får vara nöjd med det

också.

Det blir en bra påskafton trots allt. Önskar dig en alldels alldeles

underbar och fin.

I mars är det femton år sen den där diagnosen MS kom.

Det slog mig att jag ju varit frisk över hälften av mitt liv.   

Fast jag har nog mest glömt hur det var. Vad det innebar.

Jag tänkte på att du har rätt att må bra att lära dig mer om ditt

liv kanske?

Fungerar det ska jag få va med i en grupp idag.

"Att leva med MS" heter den.

När du får tillfälle att vara i en slags samtalsgrupp

kanske du ska unna dig det? Vi är värda att ta hand

om varandra.

När jag satt och pysslade med bloggen sa jag till Micke,

att jag har ju ingenting, vet inte vad jag ska skriva.

Men så kom jag på det där med öronen. Jag var och spolade

igen. 

Nu ser man trumhinnan, sa systern.    

Men när jag kom hem kände jag ju ingen skillnad.

Då tänkte jag "blogg".   Kanske är det någon gång du

prövar att be, kanske om något du vill ha hjälp med eller 

bara att få vara nära Gud? Kanske det ibland handlar om

att försöka lita på det man inte ser. Inte ännu. Men du har.

Men åt alla som tog emot honom (Jesus) gav han rätt att

bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn

Joh.1:12

I måndags satt jag och pysslade lite med inlägg. Tycker om det.

Då i måndags var örat knäppt. Spolade ju där torsdag 3 januari.

Det var nog bättre på kvällen kanske? Men så kom det tillbaka.

Det vänstra som var irriterat och fick behandling är bra tror jag,

men det högra känns alldeles tjockt och dant.

Hur kunde det bli så.   Det såg ju så fint ut sa sköterskan.

Inget roligt alls.

Det finns så många saker eller händelser som är mycket värre.

Och som känns så jobbiga när de inte verkar ta slut.

Tänkte en kort stund på "vänja sig". Ja jag vänjer mig väl vid örat.

Får stå ut.

Stopp! Och nu tänker jag på saker som kan vara mycket värre.

Det kan väl inte vara meningen att man ska vänja sig och stå ut.

Samtidigt... Ja jag är ju själv i situationen av sjukdom och för mig

kan det, kanske låter jättekonstigt, kännas som ett slags jobbigt krav

när man säger "du kan inte fortsätta vara sjuk"

Jättesnurrigt. Känner att jag gärna vill ha med tisdagens sång igen.

Tror på att det finns vila och kärlek hos Jesus. Så avslutar jag detta

snurriga inlägg med en sång. Du och jag vi är värda att gå vidare

i den takt vi orkar och klarar. Ingen kan kräva något mer.

Tisdagens sång