David Berge

Härom morgonen tänkte jag på David Berge.

Visste ju inte att det var så han hette, men via google hittade jag.   

Pingstpasor, multipel skleros, nyhem skrev jag. Så hittade jag.

Titta gärna på den lilla filmen med honom.

Tycker om de där orden om han och Guds hand.

Han klev i en dag och har inte hoppat ur någon gång.

Och Gud vänder inte på handen och skuffar ut.

Glad att jag hittade sidan.

Ibland kanske man bara ska pröva? Försöka?

Med tanke på rubriken kan vi känna oss trygga.

Gud är med.

Igen lägger jag in lite av det jag skrev igår.

När jag läste såg jag att jag ju tänkt på annat också.

Här kommer det först:

Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att om någon,

det må vara man eller kvinna, går in till kungen på den inre borggården

utan att vara kallad, så gäller endast en lag: Han skall dödas, om inte

kungen räcker ut guldspiran mot honom och låter honom leva.

Men jag har inte på trettio dagar varit kallad till kungen.

Ester 4:11

Det här läste jag på morgonen. Tänkte inte så mycket på det, men så...

Kom ut från toan. Mysingen tittade på mig.

Jag frågade... är det något fel? Har jag bajs på mig?

Eller kanske en kråka i näsan?   

Nej sa han... kan jag inte bara titta för att du är söt.   

Då tänkte jag på vad jag läst. Hur krångligt och svårt

det var att träffa kungen. Livsfarligt.

Så tänkte jag på hur det är för dig och mig idag.

Med vår kung Jesus. Att vi alltid är välkomna till Honom.

Vägen är öppen. Vi behöver inte vänta på spira.

Jag tänkte också en del på att såra. Skrev inget om det, glömde,

men nu kanske jag kan förklara tanken?

Då när jag allra först bara trodde och tänkte att det var fel,

skulle man kunna säga att det är ett sätt att såra? Inte lita på?

Är det kanske på något sätt att säga att vi inte litar på Guds kärlek
då när vi bara pekar på fel hos oss själva? Inte vågar komma som de vi är? 

Det var en av de sakerna jag också tänkte på igår.
Att vi mer och mer frimodigt kan komma till Gud.
Bara vara. Sträcka oss mot Gud. Känna att vi duger. 
Är älskade. 

Jag sa att jag tänkte på något när jag ser rollatorn, 
det blev bara så att inget skrevs. Nu ska jag försöka lite.

Har märkt att jag är ganska ostadig på morgonen.
Spastisk kanske läkaren skulle säga.

Ibland får jag för mig att försöka ändå. Med lite kämpande och väggar fungerar det.

Gör vi så tokigt med Gud ibland? Gud finns där för oss som stöd, 
men vi försöker kämpa på i egen kraft. Tar "stöd av väggar".

Vet ju inte vad dina "väggar" brukar vara. Stenar?

Det här är mycket viktigare än rullator och gå. 
Det är ditt liv. Underbara liv. Värdefulla. 

Vad jag önskar att du och jag först, allra först,
skulle gå till Gud. Be Gud om hjälp. Be Gud om stöd.

Gud lyssnar till dig, just dig, och Han känner dig.

Sa att jag skulle skriva om rollator och Gud. Tankar om det.

Tiden gick, men tankarna finns kvar. De kommer senare.

Gud ser dig, just dig, och Han känner dig.

Här har vi vår sköna vackra novemberkaktus. Den har liksom nästan dött,

kanske är det helt och hållet, men vi vill ge den en chans. En chans till.

Så då har vi satt lite som var kvar. I en kruka. I ljuset.

Jag ger den vatten då och då. Hoppas så mycket att den ska komma igen.

Nu är det här en liten blomma, och jag vet ju inte hur det går. Men...

Tänker på Gud. Tänker på Hans kärlek.   
Kanske det alldeles känns som om man gått sönder. Inget kvar. 

Härom morgonen vaknade jag och grät. Hur kan man göra det på morgonen?

Kände mig slut på något sätt.   

Då vill jag påminna dig och mig om Gud.
Tror du inte Gud plockar ihop oss, ger näring och ljus?

Är rädd om oss. Tar hand om. 

Det vill jag vara med och tro. Och jag vill gärna berätta för dig.

Uppmuntra dig. Och säga att Gud vill göra det bästa för dig.

Gud älskar dig.