På söndag ska jag få vara i radio!

Vet inte riktigt än vad som ska hända, 
men jag vet veckans rubrik   Ja då
när man ser till kyrkoåret. Jesus skapar tro. 

Tänk vad ofta vi får för oss att kämpa fram tron själva.
Liksom kräver det av oss. Tror vi inte duger annars.

Jesus skapar tro. Jesus.   

Inte du och inte jag heller (jag kan bara försöka uppmuntra dig).

En liten pojke var sjuk. Pappan kom till Jesus och bad om hjälp.
Han ville tro, men på något sätt verkar det som om han inte helt
litade på att hans tro räckte. 

Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!"
Mark.9:24 

Tänk att en sån bön lyssnar Jesus på.
Pojken blev frisk.

Jesus lyssnar på din bön. 

Det hände i månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, då vin stod framför kungen, att jag tog vinet och gav det åt honom. Och jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom. Han frågade mig: "Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon hjärtesorg."

Neh. 2:1-2

Jag håller på att läsa i Nehemja nu.
Aldrig tidigare visat sig bedrövad...

Att hålla inne. Det sätter sån press.
Man mår inte bra av det. Jag vet tror jag.

Så jag känner beundran. Ja beundran för
människor som öppnar sig. Som berättar 
att det inte känns bra. Det är ärligt. Uppskattat.

När jag skriver här är det ett sätt för mig att
sätta ord på tankar. Det jag tänker och funderar på. 
Ett sätt att gråta kanske.

Om vi tänker kungen Artasta som våran kung Jesus istället. 
Jesus som ser bortom ord på något sätt. Som ser. Som förstår.

Till Honom får vi berätta. Allt. Han lämnar aldrig.
Inget du eller jag har gjort kan få Jesus att älska mindre. 
Jesus är helt enkelt med dig hela tiden. Så fort du ber om
det är Han hos dig. 

Häromdagen läste jag på Underbara Claras blogg

Hon hade ställt frågan om vad läsarna ville läsa om.

En del var det om mat och mode. Några ville se bilder
från den vackra naturen där hon bor (norra Sverige)
och så ville de gärna se mer av sonen Bertil.

Jag fastnade för att flera nämnde att de ville höra mer om Gud.
Lite om tankar hon hade.

Jag hade nappat direkt.   

Tänk vilken chans!

Att bara få ropa ut så gott det går.
Tala om för alla. Tala om för dig att Guds kärlek
är för dig. Så nära. Bara ett ord ifrån. Säg Jesus och Han är där.
Det vill jag lita på.

Lite småsugen blev jag att visa klänningen jag köpte.
Egentligen inte visa den på. Bara berätta att när jag öppnar
klädkammardörren och ser den gröna klicken blir jag glad.

Eller förresten när jag fick hålla grannens hand.
Då blev jag glad. Varm i hjärtat.

När Gud ser dig blir Han glad. När Han bara skymtar också tänker jag.

Och tänk vad glad Gud är för dig när Han får hålla dig i sin hand.

Känns lite som om min blogg lever sitt eget liv.

Ja det här med att jag skriver texten innan den läggs ut.

Och så misslyckas jag. Lägger ut när det inte ska va,

och ja... "Skriver innan jag känner för det".

Vill så gärna att det ska vara värdefullt för dig,

uppmuntra dig... men jag tror att jag själv i alla fall

mest passar "live". Alltså att jag skriver när jag  
känner och får tillfälle.

Men sången åtta (eller sju) kanske jag ska
ta med så gott det går? Någon kanske har vana 
med internet tidigt och kan få höra en sång? En liten hälsning.

"Leva sitt eget liv". Visst kan det ibland kännas 
som att där borta händer det. Där är livet. 

Kom att tänka på det nu med bloggen.
Att den gör lite som den vill.

Men älskade fina du! Och jag får jag också tänka på.    
Vi kan väl tillsammans med Gud tänka på våra liv?!
Goda liv. Värda att levas. Levas nu. Vara nu.

Inte bara hänga med på måfå. Du spelar roll. Jag spelar roll.
Där vi är.  

Prövar en ny sak. Eller ja... inte ny för funktionen har funnits
och jag har prövat innan, men nu gör jag det igen.   

Jag sitter i förväg och skriver in. Åtta en sång. 14 en text.
På facebook kommer rubriken, men man kan inte se vad det står. 

Nu har jag lärt mig att allra först skriva rubriken annars står inte ens det.
Jag får kanske pröva att lägga in det på nytt när det är aktuellt. 

Livet... ibland ser man bara vagt. Inte noga vad det handlar om.
Kanske det just handlar om att vänta? Att lita på att Gud finns där.
I alla situationer. Gud är liksom inte rådlös. Gud har kontroll.
Och du?! Gud är en god Gud. God! Det får vi lita på.

Önskar dig mycket styrka från Gud. 

Det gick inte nu. Skulle ta en sång från youtube.

Först fungerade det, men innan jag valt sång slutade det fungera. 

Kan det vara så tokigt i livet ibland?

Att det bara går och går. Men så helt plötsligt.

Utan förklaring så slutar det fungera.

Radavståndet fungerar ej heller...

Men vi har Gud. Då ger Han en chans till.

När du är trött, du vill fly,

och oron viskar att din dag ska aldrig gry

Jag är hos dig, känn handen kring din hand

Var stilla var ej rädd

Som en bro över mörka vatten

ska jag bära dig, som en bro över mörka vatten

ska jag bära dig

 När skuggan faller kall

 där du går fram

 och när fågeln inte längre syns

och solen dör

 Jag tänder ljus

jag tänder himlens ljus

Var trygg och tro på mig

 Som en bro över mörka vatten

 ska jag bära dig

som en bro över mörka vatten  

 ska jag bära dig

mellanspel..

Styr mot havet nu

segla bort

nu är din korta stund

den ligger i väntan på

följ vågens väg

se, djupen skrämmer ej

 Jag är ju här hos dig

 Som en båt över mörka vatten

ska jag bära dig

som en båt över mörka vatten

ska jag bära dig

Text: Åke Arenhill

Musik: Paul Simon

Igår såg jag att man ju kunde lägga ut en bild på sin duk.

Så då gör jag det. Tycker mycket om den.

Sydd och framställd via Tusensköna tyger.

Det var kortet som gav tankar. Jag är koncentrerad.

Försöker se. Försöker ta ett kort.

Ja vad ser du? Vad ser jag?

Är det två tomma talrikar? Alltid tomma?

Eller är det kanske möjligheter? Att förstå att man kan fylla tallrikarna.

Fylla livet.

Jag vill gärna försöka tänka på att fylla.

Inte fokusera på det tomma. Fylla med gott.

Jag tror också att Gud gärna vill att vi ska försöka se på möjligheterna.

Se att vi har mycket tillsammans med Honom.

Jag har börjat igen! Då när jag tar min ”morgonmedicin”.

7.30 är klockan (så det är väl morgon då). Idag gjorde jag

det och jag hoppas på fortsättning. Läser i andaktsboken

”Källor i öknen” av C.E Cowman.

Idag handlade det om väntan. Att vänta på Gud. Vänta på Guds signal. 

Känner mycket väl att jag nog är i den situationen nu. Att jag väntar. 

Tänker på det Gud talat om. När? Hur? Det kan samtidigt göra lite ont i mig.

Att inte orka. Men jag vill hålla fast och jag litar på att Gud håller i mig.

Han lämnar aldrig mig och Gud lämnar aldrig dig.

Hörde en sång på youtube. Den vill jag ha tänkte jag, men så fick jag inte.

Fast det går om jag tar en med lite sämre ljud. Bara det lilla... Ja ge inte upp. Pröva på annat sätt.

Jag är lite emot att tänka ”då... I framtiden”, nej jag tänker hellre nu.

Visst är det kanske lite väntan, men... Ja redan nu finns Gud nära.

Redan nu får du och jag sträcka oss mot Honom. Ibland kanske vi dansar

inför Gud. Ibland orkar vi bara sucka. Genom allt är vi välkomna att vara.