Inlägg publicerade under kategorin Att tjäna Gud

Av Ulrika - 15 augusti 2021 09:00


Hej du fina människa! Tack att du vill lyssna en stund på mig. Den här dagen är speciell. Jag trodde nämligen att jag skulle förbereda mig för just idag, 15 augusti. Det var så mycket som talade för det, i alla fall i mitt huvud.

Jag trodde att idag var gudstjänsten lekmannaledd. Ja då det är någon som inte är utbildad präst som predikar. Det skulle bli jag…

När jag fick reda på att dagen ju egentligen var 26:e september, så kunde jag ändå inte riktigt släppa tanken. Tanken på att få skriva en enkel predikan. Därför skrev jag ändå. Jag skulle ju få fundera utifrån rubriken tro och liv. Det fanns så mycket där som jag ville fortsätta på.

Jag tror förresten att du kanske också har saker i ditt liv som du vill fortsätta på. Det som Gud kanske gav dig för många år sen. Tänk om du idag kunde få hopp igen om att få fortsätta.

Gräv aldrig ner det som Gud har gett dig. Jag vill inte heller göra så. Vi ska få fortsätta. Det är en av sakerna som jag önskar att du ska ta med dig från idag.

Du ska får fortsätta. Hur än din situation ser ut just nu. Ditt liv spelar roll. Det betyder så mycket att just du finns.

Vet att jag ju kunde ha slutat här. Ditt liv betyder. Det finns en fortsättning.

Om du ändå vill får du gärna lyssna vidare. Ta det i delar eller ta allt på en gång. Kanske kommer det något som är viktigt för dig. Något som du behöver höra. Önskar du skulle spara det i ditt hjärta om det händer. Hålla det nära dig.

Rubriken för idag är alltså tro och liv. Jag ska dela några tankar med dig och med er om just detta ämne. Tro och liv. Jag tror att jag på något sätt fick tre ord för idag. Då, nu och sen.

Om du följer med mig kommer du att se om jag lyckades skriva ihop något om det. Då nu och sen. Samtidigt med tanken tro och liv Tro och liv - då. Tro och liv - nu. Tro och liv -  sen.

Det låter kanske omöjligt, men jag gör ett försök. Jag ville fortsätta precis som jag tänker att du också ska göra. Fortsätt.

Gud - tack att vi får tänka en stund på tro och liv. Jag ber att jag ska och jag ber att vi ska kunna ta med oss något gott härifrån idag. Kom till den människa som behöver Ditt goda ord idag. Inte mitt, utan Ditt ord. Jag ber Gud.
I Jesu namn amen

Vi börjar med att läsa ur psalm 143. Det är David som skrev. Jag kommer att börja lite tidigare än vad som anges enligt kyrkoåret. Vi läser först tre verser.
Så här skriver David. Från vers 4. Jag läser föresten översättning via Svenska Folkbibeln. Det är där som jag oftast läser.

Min ande mattas i mig, mitt hjärta stelnar i mitt bröst. Jag minns dagar som gått, jag begrundar alla dina gärningar och tänker på dina händers verk. Jag sträcker mina händer mot dig, min själ är som törstig jord inför dig.  
Psalm 143:4-6

Vers 5 igen. Jag tror jag nästan älskar vers fem. Det finns en hemlighet där                                      när vi tänker på tro och liv.

Jag minns dagar som gått, jag begrundar alla
dina gärningar och tänker på dina händers
verk.

Jag tror att när du och jag vill leva ett liv med tro och liv, är det bra
för oss när vi kan minnas det goda som redan hänt. Vårat då är så
viktigt.

Jag minns dagar som gått, jag begrundar alla dina gärningar och
tänker på dina händers verk.

Tycker du att du ju inte har ett enda gott minne att bygga på? Du
minns mest att anden mattas och att hjärtat stelnar. Så som ju David
också nämnde. Jag vet att sådana tider kan finnas. De är hemska.  
 
Stanna bara inte vid känslan av att mattas och stelna. Jag vill inte
heller stanna vid en sådan känsla. Istället tror jag att vi behöver be
Gud om ett gott minne.

Det är rätt väg att gå. Jag vet att Han vill ge. Jag önskar oss vara
trygga i den starten och med den tanken. Gud vill ge. Gud vill ge
goda minnen.

Det kommer att hjälpa oss när vi fortsätter vår vandring i tro och
liv.

Tack Gud att Du just nu kan ge goda minnen. Du kan påminna eller
om Du kanske ger ett helt nytt.

Nu ska jag göra ett försök med att visa er bilder och samtidigt prata lite o
dem. Utan något manus. Vi får se hur det går. Under tiden kanske du blir
påmind om något som Gud har gjort i just ditt liv eller du kanske börjar
längta efter ett tryggt då. Ett då som är en hjälp för dig när du vill leva i
tro och liv.

Nallen - från vitryssland. Elefanten - en gång till. Ganska nyligen - om hur
Gud ser där på badrumsgolvet. Kramen i Solna.

Skulle man kanske kunna säga att vi tänkte på det som var en
stund. Vi tänkte på det där dom var då.  Vi behöver kunna ta vara
på det fina som finns. Vi ska inte vara rädda när det kommer tider
då anden tycks kännas mattad.

Inte rädda, utan istället försöka att minnas det som var gott. Jag
önskar för dig att du kan få minnas något gott.

Om min första lilla del handlade om då, och gärna om att få
uppleva tro och liv i det som var då, så kommer vi
till nästa lilla del. Den handlar om nu.

Tänk att få be om att få uppleva tro och liv i tiden som är nu. Nu. Vi
kan få börja ta vara på det som är nu. Tänk att du och jag har rätt att
få uppleva tro och liv idag. Nu.

Idag handlar evangelietexten om Farisén och tullindrivaren. Det här
hände ju inte nu, nu 2021, men ändå tror jag att texten kan få tala till
oss i vårt nu.

Jag vet inte om du känner till berättelsen. Fariseen står där och är
nöjd med allt han kunnat göra. Han tycker sig helt enkelt vara över
allt och alla. Han har inget då som han känner sig orolig över. David
uttryckte ju det där med att anden mattades och hjärtat stelnade.

Du och jag har däremot bett om ett positivt då. Jag önskar att Gud redan
nu har påmint dig om ett fint då. Du är värd det.

Vi möter också tullindrivaren.

 Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig.
Lukas 18:13

Det är som om han inte alls kan tro på ett tro och liv. Att det är för honom
nu, i denna stund. Han kommer bara ihåg ett dåligt då, och det gör så ont.

Anden mattas och hjärtat stelnar. Han har inga goda minnen.

Jag är tacksam för hur Jesus ser då. Han är där i nuet och lyfter upp
mannen. Jag kan nästan se framför mig hur Jesus går fram till honom.
Säger att det dåliga då är borta och att det finns tro och liv även för
honom. Det finns ett nu.

Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”
Lukas 18:14

Tack Gud att det finns ett nu. Ett nu där du lyfter av bördor som
kanske finns. Ett nu där vi kan få börja tro på tro och liv. Ett liv
där vi kan få tro på att det finns en fortsättning.

Nu lägger jag bara till en liten parentes för dig. När jag har läst min text,
om och om igen, märker jag att ibland är då dåligt och ibland är då bra.

Jag tänker att de dåliga då finns, men det är inte dem vi ska hålla fast vid.
Vi ska istället sträcka oss mot de då som är bra. De då som lyfter oss upp.

Vi får be Gud om bra då. Jag hoppas att du förstår min tanke.

Nu har vi ägnat lite tid till tanken då och tanken nu. Jag tror att du kanske
också kan följa med i att det fanns tro och liv då och att det finns tro och
liv nu.

Jag skulle i den sista delen vilja få dig att också tänka på sen. Kan vi tänka
på ordet sen en liten stund? Bli lite mer koncentrerade på det. Jag tror att
vi är flera som längtar att få uppleva tro och liv, även sen.

Det var förresten den 18:e juli jag först började skriva på denna predikan. Ännu tidigare hade jag tänkt tanken. Ja, tänkt att jag skulle skriva den här texten. Den 18:e juli började jag alltså att skriva.

Idag är det ungefär en månad senare. Nu är jag här med dig.

(Det här handlade förresten lite om att jag hoppades få predika just den dagen då det var en lekman, inte en utbildad präst, som predikade. Jag har nu lärt mig att det är 26:e september som en lekman är, kanske hörs du och jag även då)

Jag ville ändå skriva. Om inte annat så tror jag att jag och kanske du skulle kunna få en tanke att bära med sig. Då är det värt det. Det känns roligt. Det känns bra. Det känns spännande. Det är som att det pirrar i mitt hjärta.

I ditt och mitt liv, i livet att vilja leva med tro och liv behöver vi låta oss ta steg rakt ut i ett ”ingenting”. Man skulle nästan kunna säga att det är det jag först gjorde då den18:e juli. Ett steg rakt ut i ett ingenting.

På sätt och vis stämmer ju faktiskt tanken ihop lite med rubriken tro och liv. Ganska ofta tror jag nämligen att vi behöver göra saker som vi tror att vi inte kan. Saker som vi tror är omöjliga. Jag skriver till dig, utan att riktigt veta om brevet kommer fram. Tro och liv.

Är du med på tanken? Göra fast man inte är riktigt säker. Fantisera om att kunna göra det vi längtar efter. Jag längtade efter att predika. Då började jag se det framför mig. Jag började att försöka tro.

Jag är säker på att det finns saker och områden i ditt liv som du önskar ha en tro för. Det finns något du längtar efter. Det finns ett slags sen som du längtar att vara med om. Vad jag önskar för dig och mig att vi skulle få se att det är sant. Det fins ett sen för oss. Ett sen med tro och liv.


Jag tror att jag nästan älskar känslan av förväntan som kan finnas i ordet
sen. Sen ska vi få leva i tro och liv. Sen ska vi se hur Gud lyfter av. Sen
ska vi se att vi fick klara att fortsätta.

Minns du att vi läste ord av David alldeles i början av det jag sa. Där som
han skrev om att anden mattades och hjärtat stelnade. Han skrev också det
goda om att låta sig minnas goda minnen. Det som jag tror att du och jag
behöver när vi vill leva i tro och liv.

Nu ska vi läsa resten av Psalm 143. Det är som att David har en sån god
förväntan och tro på att Gud kommer att vara med i det som blir sen. Han
är trygg i det. David vet att ett då finns - här kan vi se att det dåliga då
finns.

Jag önskar att du också kan se att ett sen finns.

Herre, skynda att svara mig, min ande förgås! Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag som de som går ner i graven. Låt mig möta din nåd på morgonen, för jag litar på dig.
   
Visa mig den väg jag ska gå, för jag lyfter min själ till dig.
Rädda mig från mina fiender,  Herre hos dig söker jag skydd.
Lär mig att göra din vilja,  för du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på jämn mark.
Psalm 143:7-10


Av Ulrika - 24 juni 2021 05:00

Hej du som är tänkt!

 

  

 

Idag är det Johannes döparens dag. Vad det passar bra då att skriva lite kort om att tjäna Gud. Det var ju Johannes som fick vara med och förbereda för att Jesus skulle komma. Han var en som tjänade. 

 

Har du en längtan? Kanske ska du tänka lite extra idag på om du är en som vill.Vill du vara en som tjänar Gud? Det kommer kanske inte alltid att vara lätt. Jag tror inte heller att det alltid kommer gå snabbt. Däremot...

 

  

 

Gud har redan sett dig och Han har tänkt och Han vet att du kan. Du behöver bara säga ditt ja.

 

 

Av Ulrika - 12 juni 2021 11:02

Hej du fina!  

 

Det var igår som det hände något alldeles speciellt. Så speciellt så jag till och med vill ha det med här på bloggen.

 

Kanske finns det någon älskad människa som blir uppmuntrad av det. Då är det värt det. Du är värd all uppmuntran som finns. Du är älskad. Du är tänkt att ha en framtid. 

 

Allt började med att vår kruka sprack. Helt oväntat och vi kunde inte förstå varför det hände. Det blev helt plötsligt. Försökte att ta en bild.

 

 

 

Jag nämner ibland att du och jag är tänkta att sitta i Guds kruka. Där kan vi vara trygga.

 

Det är inte konstigt om du undrar hur jag ska få det här till något uppmuntrande. Jag undrar själv.   

 

Vi har som människor ofta så många krav på oss att bli stora och starka. Vi försöker pressa. Jag tror visst att det kan finnas tider av att vara ambitiös. Det är vackert.

 

Kan du också se att det finns en tid när Gud liksom hjälper dig att spränga gränsen? Han öppnar vägen som du kanske har trott var stängd.

 

Önskar att du och jag skulle vila i att framtiden är i Guds händer. Helt plötsligt kommer Han att öppna vägen för dig. Det vill jag lita på.

 

Kram från Ulrika   

Av Ulrika - 13 oktober 2020 06:00

Hej du fina!

 

Du har säkert redan märkt att mina inlägg kommer lite

helt utan någon särskild ordning. Jag skriver oftast i förväg,

men just när inlägget ska komma blir bara ett klick.

 

Jag satte inlägget under två rubriker. Dels Lillavattenslangen,

för jag tror att jag väljer en film till dig, och dels Att tjäna Gud,

för jag tror att du behöver tänka större när du tjänar.

 

Angående Lillavattenslangen. Jag har på riktigt känt mig ledsen

och utanför när mina vänner inte vill ta sig tid att titta på mig via youtube.

 

Jag har skrivit och önskat. En dag tänkte jag... Jag är större än det.

Större än att älta det som jag tycker är problem och jobbigt för mig.

 

Kanske behöver även du tänka på att du är större? Låt inte det

som tycks vara ett slags problem, låt inte det ta över.

Låt dig inte besegras av det. Du är större.

 

Jag satte detta inlägg även i kategorin Att tjäna Gud.

Kanske är det just när vi försöker tjäna Gud som vi inte

riktigt verkar tas på allvar? Gud kommer ALLTID ta dig på allvar,

men kanske kanske upplever du det ibland som att du inte räknas.

Som att du inte är på riktigt?

 

Låt det då sjunka djupt in i ditt hjärta att du visst är på riktigt.

Det finns ingen annan som du.

 

Lillavattenslangen... Ska se om jag hittar en film till dig.

Titta om du vill.

 

Kram från Ulrika

 

Det råkade bli en jättelång film. Titta någon gång om du vill.

Var ganska nyklippt där ser jag. Nog snart dags igen!

 

 

Av Ulrika - 5 februari 2015 17:36

Idag har jag lärt mig om händelsen för Robert Ekh,

före detta pastor i Livets ord.

 

Han som tydligen också skrivit böcker om att vårda

äktenskapet har nu haft mött en annan kvinna och

lämnar henne som han var ämnad för.

 

Idag har jag en del av dagen, försökt hitta ett sätt

att skriva till honom. Ja en slags personlig uppmuntran?

 

Ja för det kan aldrig ha varit något han trodde han ville.

Så blev det så fel och tokigt.

 

Ni kan tycka att det låter knäppt av mig, men på något

sätt kan jag lägga en slags skuld på mig. Ja jag har ju

inte ansvar för att han gjorde fel, men jag tänker på bön.

 

Obs! Obs! Ingen skuld till församlingen i Uppsala.

Önskar er nytt gott mod att ta nya steg.

 

Står det inte någonstans om att be för ledare?

 

Letade en stund, men gav upp... Det känns i alla fall

som en god sak, att be för ledare. Tror att de behöver

mycket av skydd.

 

Det som hände med Robert blev som en slags väckar-

klocka att be. Du kanske har någon pastor i din närhet,

i din församling. Be om skydd för henne och honom.

 


Så här lär Paulus:


Den andliga vapenrustningen

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. 

Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot

djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod,

utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här

i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 

Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå

emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och

klädda i rättfärdighetens pansar.  Bär som skor på era fötter

den beredskap som fridens evangelium ger.  Ta dessutom

trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 

Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. 

Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga.

Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun,

så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet

för vilket jag är en ambassadör i bojor. Be att jag talar

så öppet och fritt som jag bör. 

Ef.6:10-20



På söndag kl 18-20 är jag i radio.

89.0 MgHz om man bor i Norrköping.

Man ska också kunna lyssna via nätet,

hoppas det fungerar denna gång.

 

 




Av Ulrika - 14 april 2014 10:00

De som var utsända begav sig i väg och fann

att det var som Han hade sagt dem.

Luk.19:32

 

Återkommer redan. :) En av texterna som lästes igår.


Det är från när Jesus sänder iväg sina lärjungar

för att hämta åsnan att rida på.

 

Vi, mycket jag, behöver mer våga tro och lita på

ord som Gud, som Jesus, talat.

 

Ja det handlar nog en hel del om att våga. Jag kanske

också är i "nivå orka" nu?

 

Att orka våga...




 

 

 

Av Ulrika - 23 juli 2013 18:07

Augusti har inte riktigt börjat än. Men helt och hållet har jag

inte kunnat hålla mig.


Skriver här lite om mina tankar utifrån i söndags och armbandet.

Armbandet som du sett. 

 

Kanske är det inte alls meningen att du ska behöva läsa detta,

jag har inte riktigt bestämt mig än, skriver så får jag se.


Tror åtminstone budskapet kan vara lite viktigt, i alla fall för mig själv.

Det kommer också handla lite om känslor från mig kanske. Jag blir

ganska ”naken” känns det som. Blir kanske lite ”dagbok”.


Jag skulle få ha glädjen att få läsa ett inledningsord hemma i Mölndal.

Det är nog en av de allra finaste sakerna jag vet. Att få dela med mig

och uppmuntra mig själv och andra till liv med Gud. Gärna liv med Jesus.


Satt hemma och skrev ner lite. Funderade. På nätterna om jag var vaken

memorerade jag hur jag skulle säga. Vad jag skulle säga.


Så kom stunden. Så här skrev jag igår på det där facebook. ”Det bidde bara

en tummetott, och det gör ont. Jobbigt när talet inte fungerar och inte så

mycket tanken.”


Hur kunde det hända? Hade ju förberett med skriven text. Och det där med

armbanden skulle jag ta på slutet.


Jag stod där framme. Läste bibelordet. Märkte hur munnen inte riktigt hängde med.

Det är svårt att förklara och kanske är det bara inbillning. Jag börjar prata och orden

hänger liksom inte med. Det har hänt i radion så jag brukar ha med vatten för säkerhets

skull, men inte i söndags. Vad skulle jag göra?


Det var nog därför jag direkt hoppade till armbanden. Eller var det ett litet dumt huvud

som tänkte att jag klarar mig utan papper och behöver inte ha med det andra? Jag kände

att budskapet var viktigt, i alla fall jag behövde höra, så jag snabbade på medan jag kunde

prata lite.


”Jag kastade mig ut men det blev magplask” Så skrev jag på facebook i ett andra inlägg.


Ja för nog var det så att jag på sätt och vis kastade mig ut. Du vet nog redan att jag har lite

underlig förmåga att se olika budskap i vardagliga händelser. 


Nu lämnar vi söndagen. Här kan jag skriva ner tankar istället. Det blir ett långt inlägg märker jag.

Funderar... Är det kanske bättre att det kommer senare? 


Ta i alla fall gärna med dig, jag ska försöka, att även om det ”bara blev en tummetott” är det ju värt.

Du gjorde det du kunde. Jag gjorde. 


Och visst är vi nog värda att ”kasta oss ut”. Värda att pröva så gott det går.


Senare kommer tanken om armbandet. Ledtråd klocka...   

Av Ulrika - 17 maj 2013 10:00

Funderar på att inte se spår.

Det kanske var kämpigt. Och du

jobbade, eller jag, ändå ser vi inte

spår.

 

Det kan göra så ont. Var det inte värt?

 

Flera tankar kommer även utifrån skolan.

 

Så tog det slut. Jag blev sjuk av tiden.   

 

Kanske kan det vara så att man inte ser 

resultat på en gång? Men det är ändå lika

mycket värt. I min värld fungerar det så.

 

Jag prövde. Du är värd att pröva!

Presentation

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards