Jag väntar på färdtjänsten ganska mycket. 

De vill att jag ska vara där tio minuter innan resa 

och dessutom kan det hända att de är tio minuter sena. 

Så där är tjugo minuter. Så gör jag kanske tre eller fyra 

resor i veckan. Betyder alltså sex till åtta resor när jag åker

fram och tillbaka. Om jag då säger att jag väntar ca en timme

i veckan har jag inte överdrivit. 

Sen vill jag inte räkna mer...

Jag sa till Mysing idag att jag kanske ska börja sticka? 

Undrar hur lång halsduken skulle bli? 

Fast jag kan inte sticka, så det blev inte något alternativ.

Men tanken om att göra något bra under tiden väcktes. 

Visst har det hänt att jag har pratat med Gud under tiden, 

men idag bestämde jag... Jag tog ett aktivt beslut att den här 

timmen inte bara får gå till spillo (prat med goda människor 

räknar jag dock som något gott!). Jag vill börja använda tiden till bön. 

Kanske det ibland handlar om ett medvetet aktivt beslut?

Ett beslut som du och jag tar. Det här vill jag Gud. Det här längtar jag efter. 

Då tror jag på att Gud är där. Jesus är där. Han lyssnar till dig. Jesus följer dig i ett beslut att vilja umgås och prata/be. Du är välkommen! Jag är välkommen!

Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 

Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Matt.7:7-8

Hemma har vi lampor som blinkar när det ringer. 

På dörren eller i telefon. För väckning blinkar det 

och kudden vibrerar.

Nu hände så att vi skulle få lite nytt och de skulle installera.

De gjorde det idag via ”fjärrstyrning”. Stockholm satt de i tror jag.

Jag var hemma idag när de prövade. Först gjorde de i ordning.

Sen blinkade de hos oss. Det var bara blink. Hade ju underlättat 

om de ringde också. På texttelefonen.

Förstår att det här kan låta långsökt för dig, 

Men jag är liksom sån att små händelser i vardagen kan tala 

till mig på något sätt. Tala och påminna om hur Gud är. Vad 

Han gör. Vad vi gör. Så här har tankarna gått för mig idag.

Tänk att här där signalen kom var Gud (idag var det bara vi). 

De som sände signalen (troligtvis från Stockholm) kan vi tänka 

är du och jag. Då när vi ber till Gud.

Vi såg när signalen kom. Jag är övertygad om att Gud ser och hör

när vi ber. När vi skickar våra signaler till Honom.

Men sen ringde de där ”provarna” inte upp oss. De var liksom

inte tillgängliga. Så att de kunde få veta att vi sett.

Hänger du med?   

Jag tänker att det kanske ofta är så att vi pratar pratar pratar.

Skickar signaler till Gud. Ber om hjälp. Ropar. Viskar.

Men sen... Vi är inte tillgängliga. Förväntar oss inte att Gud ska

svara på bönerna. Att Han vill umgås. Vill lära känna oss.

Jag tror inte på att Gud alltid brukar sättet att överrumpla eller

tvinga sig på oss (visst kan det kanske vara så ibland ändå att Gud överraskar,

men då på ett bra sätt). 

Jag tror däremot på att Gud väntar på oss. Väntar på tillgänglighet.

Väntar på att vi ska tala om för Honom att vi längtar efter Honom.

Så fortsätt gärna skicka signaler till Gud. Gärna. Gud ser dig. Gud hör dig.

Men du... Och mycket jag... Tänk om vi kunde komma och vara tillgängliga?

Vara beredda på att Gud ser och hör. Förväntansfulla. Det känns spännande.

Vi var ute på en kort promenad. Då såg jag att de förberett för "vårbilen".

Den där bilen som samlar upp gruset. 

Jag blir fylld av förväntan. Jag ser tecken på att våren kommer.

Den är redan här.

Så tänker jag på din och min framtid. Gott väntar.
Men redan nu tänker jag. Redan nu får du och jag tillfälle att
vara med Gud. Det är klart för oss. Du är välkommen. Nu!

På söndag är det radio. Det kommer nog att handla en del om löften.

Det är Marie Bebådelsedag den dagen. Vad ska man göra med löften?

Vad finns det för löften till mig. Bibeln. Personligt. Om det blir tid över

kommer vi nog lyssna på denna.

Det här är ord skrivet av en människa 

jag beundrar mycket. Tyvärr verkar

vi ha problem med det där firefox nu,

så jag kopierade, länkade ej, tyckte bara 

att det var så viktigt att du fick läsa. 

Senare kommer jag nog ha en länk på min sida

till hennes sida - så hittar du om du vill.

Nu ska jag förbereda lite radio.

Andas - och vet att Gud andas sitt liv i dig.
Lev - och vet att Gud lever i dig.
Vila - och vet att det är Gud som håller och bär dig.

Han sträckte ut Sina armar av kärlek och öppnade upp Sin famn för dig. En famn så full av kärlek. Det finns ingen större kärlek än Jesu kärlek. Han tog allt, all ångest, all destruktivitet, allt mörker, all synd och ändå älskar Han dig. Med en kärlek utan gräns.

För Honom är du den mest dyrbara pärlan. Den som betyder mest. Han ser dig som sin älskade dotter och Han kommer aldrig - aldrig någonsin att sluta älska dig.

Det spelar ingen roll vad du gör eller vad som händer - Hans kärlek är större.

Inte bara jag blir glad för klicket på svaret om att ha funderat på

Jesus och att bli en kristen. Jag vet också att Jesus är glad för dig.

Jag kommer att somna på "små rosa moln" sen. Gud välsigne dig!

Jag är gärna med och ber tillsammans med dig.

Jag läser "Närma dig Gud" av John Bevere. Fortfarande.

Ett citat från idag: Gud längtar passionerat efter intimitet med dig.

Han trängtar efter din gemenskap. Han bill inte bara umgås med dig;

Han vill att detta umgänge skall vara rikt och djupt.

Det blir ett ganska långt inlägg idag tror jag. Lite om vad som hände mig igår. Tankar utifrån det. 

På morgonen någon gång slog jag upp en andakt som jag kommit att tänka på. Det är från boken ”Källor i öknen”.

Eftersom jag själv är ganska dålig på att läsa, så läste jag inte hela stycket - bara så att jag hade en liten aning om vad det handlade om.

Det var en berättelse om en liten pojke sju åtta år tror jag. Det var snart julafton. Hans mormor hade enligt önskemål lovat honom ett frimärksalbum. Så kom julafton. Inget album. Föräldrarna började känna oro för pojken. Han som hade sett fram emot det så mycket. Så kom det inte. 

De pratade med pojken, men han var lugn. Han sa att det ju skulle bli som mormor lovat. Pojken skrev till och med ett brev och tackade mormor för presenten. Fast han inte sett den.

Där slutade jag läsa.

På kvällen var jag med på en samling. Aglow. Vi samlas. Fikar. Ber. Igår skulle det komma någon och tala, men denna fick förhinder. Så därför blev det ett härligt och trostärkande samtal. Kvinna som inledde hänvisade till en bibeltext i 2 Kung.4 I vers 23 står det ”oroa dig inte”.

Läs gärna hela sammanhanget så får du lite bättre koll. I alla fall, hon hade sen läst samma vers i engelska översättning. Där talas om ”it will be alright”, jag hittade ”it will be well” i New American Standard Bible.

Visst stämde det ganska bra med det jag läste på morgonen?! Att tro det vi inte sett ännu. Lita på löftet. Att till och med börja tacka! Det vi inte sett ännu. Det är sant.

Så kommer lite sorgligt. När man har varit hemma ganska lång tid tror man inte så mycket om sig själv. Jag tror inte mycket om mig. Därför var jag tyst. 

Så tänkte jag på det för en liten stund sen. Visst kanske det är så dumt att jag har fått för mig att inte tro på mig själv. Kanske du har fått för dig att tro att du inte betyder något. Att du inte är någon ide´? 

Då vill jag hälsa till dig och mig - vi betyder. Gud tror på dig. Gud tror på mig. Förresten... När jag skriver här på bloggen är det lika mycket till mig själv som till dig. Uppmuntran. Påminnelse om vilka vi är i Gud.

Idag var jag lite nyfiken på den där andakten. Hur hade det gått med pojken och frimärksalbumet? Så jag kollade igen. Han pratade med mormor i telefon. Hon hade inte glömt. Det var bara det att det där fina albumet som han ville ha fanns inte på hennes ort, utan hon var tvungen att beställa. Så det var på väg.

Sen är jag lite fundersam över fortsättningen. Mormor skickade nämligen pengar till pojken så han skulle kunna ordna själv. 

Om vi tänker på att löften från Gud är sanna är det väl inte så att Gud bara skickar iväg oss att ordna själva? Eller kan det vara så ibland? Att Gud ger oss stora möjligheter och så får vi börja använda dem? 

Men jag vill ändå inte tro, jag vägrar tro att Gud bara skulle kasta ut oss med pengen och låta oss klara oss på egen hand. Jag tror på att Gud är med hela tiden, i alla förutsättningar. Guds löften gäller. 

Ibland tror jag ändå det är så att Gud på ett tryggt och varsamt sätt lockar oss att pröva att tjäna. Pröva att gå med Honom. Det vill jag gärna locka dig och mig till. Till att börja ta små steg med Gud. Börja pröva gåvan som Han gett.

Tack att du läste hit. Gud välsigne dig!