Nu har vi kommit fram till de allra sista

verserna i Jakobs brev. Dem som jag 

nästan har bävat för att skriva om. 

 

Vet inte riktigt varför, men jag antar 

att det är för att i en del av texten nämns

den sjuke.

 

Ser nu att det är flera saker att skriva om.

Hade nästan kunnat skriva om vers för

vers, och kommit till vers femton i januari. 

 

Någon gång ska jag ju ändå. Jag tror att 

när jag skriver nu kommer jag på något

sätt känna mig ”naken”. 

 

Jag skrev om att den sjuke nämndes…

Jag är så mycket trött på att vara ”den

sjuke”. Det gör ont i mig. Jag har, tro 

det eller ej, nog ganska svårt att bara

låta mig vara. Sätter så stor skuld på 

mig. 

 

Jag kopierar in texten och eventuellt

kommer du att fortsätta läsa, men jag

lovar inte så mycket av uppmuntran 

kanske. Kommer själv få se under 

tiden.  Om jag skriver långt, lite med

vilje, kanske det blir som min dagbok.

Du behöver inte läsa. 

 

Trons bön

 

Framför allt, mina bröder: svär ingen ed, 

varken vid himlen eller vid jorden eller 

vid något annat. Låt ert ja vara ja och 

ert nej vara nej, så drabbas ni inte av domen.

 

Får någon av er lida, ska han be. Är någon glad, 

ska han sjunga lovsång. Är någon bland er sjuk, 

ska han kalla på församlingens äldste, och de 

ska be över honom och smörja honom med olja 

i Herrens namn.  Trons bön ska bota den sjuke, 

och Herren ska resa upp honom. Och har han 

begått synder, ska han få förlåtelse för dem.

 

Bekänn därför era synder för varandra och 

be för varandra så att ni blir helade. Den rättfärdiges 

bön har stor kraft och verkan. Elia var en människa 

med samma natur som vi . Han bad en bön att det 

inte skulle regna, och då regnade det inte över landet 

under tre år och sex månader. Sedan bad han igen, 

och då gav himlen regn och jorden bar sin gröda.

 

Mina bröder, om någon bland er kommer bort från 

sanningen och någon återför honom,  så ska han 

veta att den som återför en syndare från hans 

villoväg räddar hans själ från döden och 

överskyler många synder.

Jak.5:12-20

 

Nu ser jag ju att texten inte alls handlar

om bara den sjuke… 

 

Det är även om hur du och jag ska leva. 

Att låta ett ja vara ett ja och ett nej ett nej. 

 

Det handlar om hur vi med tro kan få 

be och tro på och se under. 

 

Det handlar om att bekänna synder, 

bekänna det som har blivit fel. 

 

När jag läste texten tänkte jag mest

på den sjuke som skulle bli frisk.

Och så fick jag för mig att verserna 

handlade om det. Och jag blev rädd. 

 

Jag gjorde tidigare en film om att 

jag kunde känna rädsla för de där

undren…

 

Visst låter det jätte konstigt. Det 

borde vara en sak att bara längta 

till.  

 

Jag tyckte om orden om att ”resa upp”.

Då behöver jag inte vara rädd. Då

försvinner jag inte.  

 

Jag har tänkt ganska mycket på ansvar

de senaste dagarna om. Ja, att jag skulle 

ha ett ansvar att bli frisk.

 

Nu när jag är en kristen. Vi sjunger

om att Gud helar oss när vi tar 

nattvarden. Det gjorde ganska 

ont i mig när jag firade nattvard

senast och inte blev frisk. Inte 

då heller. 

 

Är kanske något fel på mig då. 

 

Önskar det hade blivit något 

uppmuntrande i orden. De var

bara ett slags ”armarna upp” och

”förstår inte” och ”ledsen”.   

 

Men… hur det än kommer gå 

i fortsättningen kan vi väl hålla 

fast vid att vi fortsätter be. 

 

Får någon av er lida, ska han be. 

Jak.5:13

 

God är Herren , en tillflykt på nödens dag, 

Han känner dem som flyr till Honom.

Nahum1:7

Jakobs brev har fem kapitel. Nu är det

alltså det sista, men inte de sista verserna.

 

Jakob skriver om Herrens ankomst. Att 

den är nära, men innan den kommer ska

vi vänta med tålamod. 

 

Vänta med tålamod. 

 

Det känns som om deras, och vårt, 

väntande innebär ett slags handlande?

 

Vi väntar tåligt på något dyrbart. Något

mycket dyrbart. Tänker att det kan vara

en god betydelse och styrka för oss att 

vi vet vad det är vi väntar på. Vem det

är. 

 

Vi ska styrka våra hjärtan. Ja påminna

oss. 

 

Vi ska inte klaga på varandra. Det står

om att styrka sitt hjärta. Kanske också

gärna varandras. Då hör klagan inte till.

 

När jag läser om Job och att Jakob

nämner honom tänker jag på att Job

var en man som förlorade mycket, 

men fick dubbelt igen. 

 

Och Herren gjorde slut på Jobs 

olycka när denne bad för sina vänner. 

Herren gav Job dubbelt upp mot vad 

han förut hade haft

Job.42:10

 

Så när vi väntar ska vi vänta tåligt,

för vi vet Vem det är vi väntar på.

 

Och jag tänker att vi har gott att

se fram emot. När vi förlorat är

Gud där och reser oss upp på nytt. 

Gud ger dubbelt tillbaka. 

 

 

I väntan på Herrens ankomst

 

Ha därför tålamod, bröder, tills 

Herren kommer. Se hur bonden tåligt 

väntar på jordens dyrbara skörd tills 

den fått höstregn och vårregn. Ha också 

ni tålamod och styrk era hjärtan, för 

Herrens ankomst är nära. Klaga inte på 

varandra, bröder, så blir ni inte dömda. 

Domaren står för dörren.

 

Bröder, ta profeterna som talade i Herrens 

namn till föredömen i att lida och vara tåliga. 

Vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört 

om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut 

gjorde med honom. Herren är rik på kärlek och 

barmhärtighet.

Jak.5:7-11

 

Jag bestämde mig för att dela upp 

kapitel fem. Det är det sista kapitlet

i Jakobs brev och även fast jag ju läst 

slutet känner jag att jag behöver fundera

lite till innan jag skriver. Då när jag 

skriver om de sista verserna. 

 

Kan det inte vara så ibland att det som 

nästan skrämmer kan man vänta med?

 

Vet att jag säkert skrivit om att försöka

våga utmana sig någon gång, men då som

man är trött? Kan man vänta en stund då?

 

Jag börjar med de sex första verserna. 

 

Jak 5

Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de
olyckor som skall komma över er. Er rikedom 

skall förmultna och era kläder förtäras av mal. 

Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall 

vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har 

samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni 

undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, 

den ropar, och skördearbetarnas rop har nått 

Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och 

överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. 

Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom,

och han gjorde inget motstånd mot er.

Jak.5:1-6

 

Först tänker jag på att jag är den där rike, 

om man jämför med många andra hör jag 

till rik. 

 

Vi behöver nog mer och mer känna tack-

samhet för att vi har det bra. 

 

Så brukar jag gärna lämna de där ”sakerna”.

De som gör oss rika för att man kan se ägodelar. 

 

Jag tänker hellre på vårt andliga liv. Ditt och mitt. 

 

En del börjar jag tänka på att ta till vara

rikedomen vi har i vårt andliga liv tillsammans

med Gud. Jag vill ta till vara. 

 

Och i nästa stund känner jag mig ganska 

fattig i anden. Då blir jag styrkt av att våra 

rop når Herren Sebaots öron. Kanske är

man rik när man förstår sin fattigdom?

 

 

Istället för att försöka lista ut ett helt kapitel

koncentrerar jag mig på en enda av verserna 

i Jakob 4. 

Närma er Gud så ska Han närma sig er. 

Gör era händer rena ni syndare, och rena 

rea hjärtan, ni tvehågsna.

Jakob 4:8

En av de första verserna jag lärde mig

var i Jak.4:8 Ja det var ett fint ord att

dela som hälsning. Men jag stannade 

vid det där om närma. 

Det har burit och varit viktigt för mig

att veta - att när jag försöker närma mig

Gud så närmar sig också Han mig. Han 

längtar. 

I vers fem står det till och med om 

att Han längtar avundsjukt.

Avundsjukt längtar den Ande som

Han har låtit bo i oss. 

Jak.4:5 

Jag märker att det blev en vers till…

Tänk att vår Herre, vår Gud, längtar

efter oss, ja till och med avundsjukt.

Det finns så mycket i vårt liv som 

tar värdefull tid för oss. Kanske kan 

det ibland även vara ”bra” saker som 

tar vår tid?

Det där sista kan vara något som ”pickar” 

på mig… Ja det här skrivandet som 

tar en del av tiden… Jag kanske behöver

låta mig vara mer tyst? Att skriva ger 

mig trots allt mycket. Men man, jag,

du behöver vara rädd om vår gräns. 

Tillbaka till vers åtta. När jag citerade 

stannade jag vid det där om närma, ja. 

Men versen innehåller en fortsättning.

Jag hade skrivit i min bibel om att vara 

tvehågsen är att leva med en delad vilja.

Känns inte som något att sträva efter. 

Att vara delad Jag tror jag någon gång

har skrivit om att få vara hel.

Jag önskar dig och mig få vara hela. 

Hela när vi närmar oss Gud. 

Det är en övning tänker jag, att vara 

hel. Det är lite pinsamt att jag när 

jag tittar på TV också sitter med 

”padden” framför mig.

Då är jag inte hel, men jag övar

att bli bättre.

Önskar oss gärna mod att öva på 

att vara hel. Det kan vara ett val,

att helt enkelt välja att stänga av.

Unna dig gärna tid att vara hel

och ta gärna med dig att när du

närmar dig Gud så närmar Han 

sig dig.

Förra veckan handlade det om den elaka

tungan. Tror ingen av oss vill vara med

och sprida elaka rykten. Kanske får vi 

genom fortsättningen råd?

Jakob skriver om visdom. Han skriver 

om att det finns sann och falska visdom.

Jag väljer sann!

När jag läser blir jag påmind om att det

är något slags samspel. Vi blir påverkade

av det som finns i vårt hjärta, det som 

vi matar våra tankar med. 

Låt dig gärna påverkas av det goda. 

Av glädje. Av frid. Av lugn.

När vi kommer med en sådan längtan

till Gud tror jag på att Han fyller den.

 

Sann och falsk visdom

Är någon bland er vis och förståndig, 

då skall han visa sina gärningar genom 

ett klokt och vänligt uppträdande. Men 

bär ni på bitter avund och stridslystnad 

i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala 

emot sanningen. En sådan vishet kommer

inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, 

ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad 

råder, där råder också oordning och allt som 

är ont.  Men visheten ovanifrån är först och 

främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av 

barmhärtighet och goda frukter, opartisk och 

uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och 

ges åt dem som skapar frid.

Jak.3:13-18

 

För att göra dig och mig nyfikna berättar jag 

att nästa vecka handlar det om sann och falsk

visdom. Jag stannade efter vers 12, så jag har 

inte heller läst.

Den här delen handlar om tungan. Om den 

elaka tungan skriver Jakob.

Tänk vad mycket dumt vi kan säga. Ord som

sårar och gör illa. Små ord som kan tända stora

eldar. Sprida rykten. 

Kommer du ihåg bibelordet om rykten? 

Du skall inte sprida ett falskt rykte.

2 Mos.23:1

Vi ska aldrig sprida ett falskt rykte om 

någon annan människa, inte heller tala 

illa om oss själva.

Jakob skriver om den elaka tungan, ja. 

Och även om hur det på något sätt kan 

vara så där dumt dubbelt. Att vi en stund

är så fina och talar bara gott, men nästa 

stund talar illa. 

Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. 

Så får det inte vara, mina bröder.  Inte kan väl en källa 

från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina 

bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en 

vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.

Jak.3:10-12

Så får det inte vara skriver Jakob, och så önskar jag.

Jag börjar tänka på att få vara HEL. Ingen av oss 

vill nog vara den där dubbla, som inte går att lita

på och som man inte känner sig trygg med. 

Vi vill vara hela. Vi vill kunna gå att lita på. 

Vi vill att människor ska få känna sig trygga 

med oss. 

 

Började tänka på att för mig är det en bild 

av Gud. Gud är hel. Gud kan vi lita på.

Med Gud kan vi känna oss trygga.

Nu satsar jag på ett helt kapitel.

På tal om att satsa förresten…

Jag gick Svenska Kyrkans grundkurs.

Satsade, men blev mer sjuk. 

Eftersom det gått så långt så jag skriver 

om det här, har det nog också påverkat. 

Jag har blivit lite rädd. 

Ändå… ändå vill jag aldrig vara utan 

erfarenheten. 

Du är värd att satsa och värd att få nya

erfarenheter.

Till kapitel två. Jakob skriver om att 

tron visar sig i gärningar. En av över-

skrifterna är följande:

Gärningarna visar att det finns tro

Ja, det du gör betyder och gör skillnad

och visar på din tro.

Du eller jag kan aldrig någonsin få för

oss att tro att det vi gör skulle rädda oss,

eller köpa oss till Gud. 

Däremot kommer man tydligt se hos 

dig, genom dina gärningar, vad det är 

du tror på. 

Jakob tar också upp det viktiga i att se

människans värde. Vi bör aldrig någonsin

göra skillnad på människor. 

Och inte heller tycka att vi själva är 

mindre värda. Vi behöver varandra.

Om någon menar sig tjäna Gud men inte 

tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, 

så är hans gudstjänst ingenting värd. 

Jak.1:26

Innan vi går in i kapitel två följer en

enda vers. Att tygla sin tunga.

Jakob skriver om att om man inte 

tyglar sin tunga bedrar man sitt 

hjärta.

Det, kanske dumma, som du och 

jag säger kan vara till skada för 

andra människor, men också till

stor del skada för oss själva. Vi 

mår inte bra av att vara elaka. 

Kommer att tänka på en sång 

där man ber Gud om att behaga 

med ord. Du får lyssna på en

engelsk variant om du vill.

Dina ord är viktiga. Var rädd 

om, och vårda dina ord. Du själv, 

och andra blir hjälpta av det.