Inlägg publicerade under kategorin Gamla testamentet
Det var stor glädje i Jerusalem. De kunde se hur
staden hade fått bli uppbyggd på nytt.
När jag läste kunde jag nästan på höra livet och
glädjen som var.
De frambar på den dagen stora offer och gladde sig,
ty Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och
barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes
vida omkring.
Nehemja 12:43
Visst var det mycket fint. Något att längta efter, önska
och beundra.
Men.
Jag sitter still här. Känner mig ganska trött bara av att
läsa om glädjen…
Förlåt för ord som kanske trycker ner glädje? Förlåt.
Det står om att Gud hade gett dem stor glädje. De orden
”suger jag upp”. Jag känner behovet.
Är ganska mycket trött på yta med skratt och dans. Men
det där med att det var Gud som gav stor glädje. Det vill
jag gärna ta emot. Gärna att du skulle få låta dig ta emot.
Det blir en bön i mitt hjärta.
Det har tagit alldeles för lång tid innan jag skrev
på nytt.
Ja visst har jag nog längtat och saknat, men det
har ändå inte blivit.
Så hände en dag, då du (hjärta) skrev uppmuntrande
ord om mina bibeltexter och tyckte jag skulle fortsätta.
Vad rätt du var! Tack för dina ord.
I kapitel elva skrivs om vilka det var som bodde i
Jerusalem och även de i de andra byarna beskrivs.
Eftersom det mest är en redogörelse för vilka som
var där blir det inte på det sättet att jag har en fin
utläggning utifrån texten.
Däremot fastnade jag för två små ord. Beskrivningar
av dem som bodde.
tappra och kraftfulla män
Neh.11:14
Ni vet nog alldeles säkert att jag tycker om att
fortsätta ta reda på via att läsa om synonymer.
Kan hända är det så att jag fastnade för orden
för att det nog är något jag längtar efter. Vem
skulle inte vilja kunna vara tapper och kraftfull?!
Jag önskar dig gärna få vara tapper. Då när du går
igenom svåra tider. Då önskar jag dig mod att
fortsätta gå. Önskar mig mod.
Märker ni förresten hur jag helt och hållet verkar
komma bort från kapitel elva. Det var de beskrivande
orden. Tapper och kraftfull.
Beskrivning som lockade. Beskrivning som väckte
längtan.
Synonymer till tapper är förresten modig och djärv.
Det blir, i alla fall för mig, ganska tydligt att jag
får en känsla av att behöva hjälp.
Utan Dig Gud kommer jag aldrig kunna vara modig.
Innan jag sökte synonymer till kraftfull tänkte jag
att det nog inte skulle finnas.
Vi har så lätt, tänker jag, att ha förutfattade meningar
och åsikter.
Jag hade redan bestämt att det inte fanns…
Låt dig aldrig luras av att inte låta dig få tid att
lära känna.
Det fanns en lång lista med synonymer till kraftfull:
robust, eftertrycklig, stark, intensiv, mäktig
starkt, vital, dynamisk
Jag stannar här. Snart. När jag läser orden för
kraftfull är det som att jag börjar tänka på Gud.
Min Gud är stor. Min Gud är stark. Min Gud är mäktig.
De andra orden tänker jag också kan passa.
Jag minns glatt kapitel nio. Då som jag också
var tvungen att dela kapitlet i två delar.
Då som det handlade om hur Gud alltid är
trofast. Han ger bröd och vatten när vi behöver.
Så fint. Gud finns alltid alltid nära. Han har sin
blick till dig och mig. Han glömmer oss inte.
Men så kommer de där nästan förfärliga
mellanperioderna. Då när det verkar som om
man inte ser någonting. Inte hör någonting.
Så blev det för mig när jag läste kapitel tio.
Visst kan jag nog se lite av engagemang och
vilja att göra rätt, men ja mest kändes det ”mellan”
när jag läste.
Så som jag kände mig när jag skrev… känsla av
”mellan”. Att längta efter nästa…
Men å andra sidan… Skulle vi inte en del få
stanna i ”tiden av mellan”. Jag behöver nog
mer få tillåta mig att vara i det jag är nu. Inte
ha så mycket av tankar på ”sedan”.
Jag märker att jag inte skriver något om själva
kapitlet, mer om känslan jag fick.
Jag är en av dem som behöver tillåta sig
att vara här och nu. Inte oroa mig så mycket
för det som kommer sen.
Önskar dig få känna lugn, även då det är
det där förfärliga mellanperioderna. Önskar
oss vara nu.
Hej igen. Jag delade upp texten. Det är
fortfarande Nehemja 9. Nu tar jag sats
mot slutet.
Tänk att Gud är en god Ande. Det är
som att Gud ger av sig själv till dig
och mig när vi behöver. Han nekar
inte oss. Alltid tillgänglig.
Din gode Ande gav du för att undervisa dem.
Ditt manna nekade du inte deras mun, och
vatten gav du dem när de törstade.
Neh.9:20
Sen kommer vi till det som känns farligt.
Då när man blir mätt och nöjd. Ja, vi kan
nog få vila i att vara nöjda, men.
Men.
Låt det aldrig aldrig bli så att vi ger upp
och tycker ”jaha…”. För mig kan det låta
som ett sätt att stanna upp? Stanna upp där
det inte alls är meningen.
Då förstår du förhoppningsvis att jag mycket
mycket talar till mig själv också.
Som ”den osynlige predikanten (som ibland
får visa sig)” kommer jag att tänka på ett bibelord.
Det positiva är ju att handen i alla fall sticks i skålen.
Men det negativa är att den inte ids föras tillbaka.
Ta bort i oss Gud och förlåt mig när jag hamnar
i en sådan nöjd situation.
Den late sticker handen i skålen, men ids inte
föra den tillbaka till munnen.
Ords. 9:24
Genom tider av sjukdom har jag pyttelite ju
även förstått och upplevt det där trötta, men
när vi orkar önskar jag oss våga rikta vår blick
mot det, mot Den, som har liv för oss, som har
vatten, som har bröd, som har Ande.
De åt, blev mätta och välmående och njöt av
din stora godhet. Men de blev olydiga och
upproriska mot dig, de kastade din lag bakom
sin rygg. De dödade dina profeter som varnade
dem och ville få dem att vända om till dig.
Neh.9:25-26
Många gånger… Hur många gånger kanske
du tänker? Kan Guds nåd ta slut? Nåden Han
ger till oss om och om igen. Kan inte ta slut.
Men åter ropade de till dig, och från himlen
hörde du det, du räddade dem efter din
barmhärtighet många gånger.
Neh.9:28
Du får även läsa en vers om barmhärtighet
och om att Gud inte överger. Ha gärna med
versen idag.
Men du som är rik på barmhärtighet
gjorde inte slut på dem och övergav dem inte.
Ty du är en nådig och barmhärtig Gud.
Neh.9:31
Folket hade misslyckats, men de hade också
mött en barmhärtig Gud. Därför visste de att
de kunde fortsätta. Jag vet att jag kan fortsätta.
Här skrivs om att de satte upp skriftligt.
Förbundets förnyelse och innehåll
På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och
satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs
med sigill, stod våra furstars, våra leviters och
våra prästers namn.
Neh.9:38
Kanske kan det vara en hjälp för oss ibland
att skriva ner det vi bestämmer oss för? Det
kan vara ett sätt att göra det tydligt och konkret.
Jag vet att vi är olika som människor, men
för någon kanske det kommer bli en tydlig
påminnelse att skriva ner beslut?
Tack om det faktiskt var så att du följde
med mig på hela resan. Glad att jag fick
skriva om kapitel nio.
Önskar oss längtan att läsa i Guds ord.
Det tog ett tag för mig innan jag kunde
läsa och skriva om kapitel nio.
På morgonen, när jag visste att jag skulle,
kunde jag känna förväntan.
Och vilket kapitel! Nehemja berättar om
Israels folks historia och om Guds tålamod.
Jag märker när jag kopierar verser att det
nog kan bli en bit. Får se.
Jag hade nog förstått fel. Det verkar inte
vara Nehemja som själv berättar, men han
skriver.
Tänk vad viktiga de människorna var som
liksom gick före och uppmuntrade till lovprisning.
Vackert!
Leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja,
Hodia, Sebanja och Petaja sade: "Stig upp och prisa Herren,
er Gud, från evighet till evighet!
Neh.9:5
Jag är tacksam att jag får känna tryggheten
i att veta att jag känner denne Herre som ser och
hör rop.
Han ser mig och Han ser dig. Vår Gud ser dig.
Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde
deras rop vid Röda havet.
Neh.9:9
Vad det händer när jag försöker skriva… Jag
kommer att tänka på något jag sa i radion i söndags.
Ja, vår Gud ser och hör oss, men till dig och till mig
vill jag fräna påminna om att det inte stannar där.
Han inte bara lyssnar utan Han handlar också.
Gud kommer handla. Han är inte oberörd för
din och min plåga. För vår sorg.
Ibland kan man tycka det tar lång tid och man
förstår inte varför Gud väntar, men låt oss gärna
tro på att vi har en Herre som lyssnar till oss,
och därför kan vi få fortsätta be. Ja fortsätt be.
Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks
i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina
plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har
jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna
och föra dem från det landet upp till ett gott och
rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung.
2 Mos.3:7-8
Tillbaka till Nehemja 9. Jag skrev att jag trodde
det skulle bli en bit. Vi är på resa i kapitel 9.
En enda vers och i den tror jag att det finns minst
fyra delar att hämta.
Bröd när vi hungrar… Jag är en av dem som hungrar.
En av dem som längtar efter bröd. När jag tänker på
bröd tänker jag på Guds ord. Jag tänker på nyttigt.
Det finns mycket som på något sätt vill lura oss bort
från det nyttiga, från det som ger liv på riktigt.
Jag läser om vatten ur klippan när vi törstar.
Jag tänker (förutom Jesus som klippan som är
stadig och fast) på att där i svårigheter och hårt
där man minst anar det, där kommer vatten, där
är liv. Jag önskar oss liv.
”Du bjöd dem att gå…”. Ja ibland kan nog
vårt liv handla en del om att också börja våga
gå? Vi går för att Någon har bjudit oss att gå.
Vi behöver inte vara rädda eller oroa oss.
Han som ger bröd från himlen och vatten
ur klippan har bjudit oss att gå.
En gång till kommer jag att tänka på ett
bibelord jag nyss delade till en vän. Vi
kanske kommer gå på okända stigar, men
vi kan vara trygga i att vi aldrig blir övergivna.
De blinda skall jag leda på en väg som de inte känner,
på okända stigar skall jag föra dem fram. Jag skall göra
mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till
jämn mark. Detta är vad jag skall göra, och jag skall
inte överge dem.
Jes.42:16
”Hade lovat ge dem”. Ja det var den fjärde lilla tanken
från versen. Tänk att få säga att det blir som Gud har sagt.
Önskar mig, önskar oss våga och orka ta emot löften.
Guds löften håller. De gäller.
Bröd från himlen gav du dem när de hungrade,
vatten ur klippan lät du komma när de törstade.
Du bjöd dem gå och ta i besittning det land som
du med upplyft hand hade lovat ge dem.
Neh.9:15
Kan hända är du inte trött än, men jag är trött.
Jag känner att det blev alldeles för långt. Om
jag stannar här blir det i alla fall något bättre.
På den här bra sidan, bloggplatsen, kan jag ju
dela upp. Så resten av kapitel nio kommer i
morgon.
När sjunde månaden kom och Israels barn bodde i sina städer,
samlades folket, alla som en man, på den öppna platsen framför
Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta Mose lagbok,
den som Herren hade gett åt Israel. Då kom prästen Esra med lagen
till församlingen, till män och kvinnor, till alla som kunde förstå vad
de hörde. Detta skedde på första dagen i sjunde månaden. Han läste
ur den på den öppna platsen framför Vattenporten, från tidig morgon
till middagen, i närvaro av män och kvinnor och alla som kunde förstå.
Och alla lyssnade till lagboken.
Neh.8:1-3
Det var en tid av fest. Det står även om att de stod upp
när de öppnade och läste boken. Man läste lång tid. Det
står även om uppsträckta händer.
Ja det var Herrens ord. Man kände vördnad. Man kände
att det betydde.
När jag skriver den här texten är det söndag och temat
”Livets bröd” enligt kyrkoåret.
Du och jag klarar oss inte utan Livets bröd. Jag tänker
på Jesus, men jag tänker även på Guds ord.
Vi klarar oss inte utan. Vi behöver.
Ibland när vi hälsar på hos någon gör jag ett enkelt
kort, men med ett ORD på. Ett bibelord till att lyfta,
uppmuntra, göra gott.
Det är inte för att jag har gjort, men tror på att det
kan få vara kraft i ORDET.
Kanske ska börja med det på bloggen…
Ytterligare en vers i kapitlet, men också en vers
att kanske plocka med sig?
Jag tänkte på detta att sända gåvor av det man
ju har till dem som inte har.
När du och jag ger av våra gåvor, är det inte att
vi ska ge av det vi inte har, men det vi har får vi
ge.
Folket hade tydligen känt sig bedrövade. Jag kan.
Då pratade Nehemja om att glädje i Herren är
vår starkhet.
Det är verkligen inte alltid så lätt, men vi kan
försöka. Kan försöka att rikta blicken och tanken
till Herren som är vår glädje.
Önskar oss.
Och han sade till dem: "Gå i väg och ät er bästa mat
och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till
dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig
för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i Herren
är er starkhet."
Neh.8:10
Och Tobia sände brev för att skrämma mig.
Nehemja 6:19
Så var slutet i förra kapitlet. Det som jag
kallade för ”cliff-hanger”.
När jag sen läste i kapitel sju kunde jag
inte alls finna det där om att de blev skrämda.
Istället kommer en lång uppteckning över dem
som hade klarat sig.
Kan hända kommer det där hotet längre fram,
men kan det inte vara skönt att bara få gå
vidare och se det man ju har?
Någon kanske tycker det är alltför naivt
(eller vad man ska kalla det) att sopa under
mattan?
Nej, vi ska inte sopa under mattan, men
ganska ofta kan det nog vara gott för oss
att faktiskt få glädja oss över det som är
redan nu?
Det var en av de sakerna jag tänkte på
när jag läste sjunde kapitlet.
Att glädjas åt det som är nu.
Staden var vidsträckt och stor, men där fanns
inte mycket folk och husen var inte uppbyggda.
Min Gud ingav mig i hjärtat att samla de förnäma
männen, föreståndarna och folket för att uppteckna
dem i släktregister. Då fann jag släktförteckningen
över dem som först hade dragit upp,.
Neh.7:4-5
Verserna som jag tog med… Undrar vad du börjar
tänka på?
En stor och vidsträckt stad, men inte så mycket folk.
Jag börjar tänka på kristen tro. Jag börjar tänka på
Gud som väntar och önskar. Ja, Han vill gärna att
alla människor ska bli frälsta. Ska finna sitt hem
i staden.
Jag tänker lite på att det inte var uppbyggt.
Det är som att jag börjar önska att få vara
med och bygga upp.
Sen har jag ganska mycket svårt för uttrycket
”förnäma männen”.
Så är inte min Gudsbild, att Han skulle göra
skillnad på människor. Nej nej.
Det var några tankar om Nehemja 7.
Sanballat och Tobia, araben Gesem och våra andra fiender
fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre
fanns någon spricka i den
Nehemja 6:1
Allt verkade vara så bra.
Men det finns människor som liksom inte kan glädjas
med att det går bra för någon.
Så verkade det vara då, och så kan det vara nu. Och de
gör det listigt. De smyger in.
Då sände Sanballat och Gesem bud till mig och lät säga:
"Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal." De tänkte
göra mig något ont.
Nehemja 6:2
Önskar dig och mig mod att stå emot det som inte
är bra för oss. Det som kanske lockar och låter
så fint.
Men jag skickade bud till dem och lät säga:
"Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.
Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om
jag lämnar det och kommer ner till er.”
Nehemja 6:3
De kom flera gånger och försökte på något sätt lura
Nehemja.
Jag låter dig nu läsa verserna som talar om att de såg
att det blev klart. De såg vittne. Ja, tänk att få vara
ett vittne av Guds verk. Ett bevis.
Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul,
efter femtiotvå dagar. När alla våra fiender hörde detta
och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig
helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår
Guds verk.
Nehemja 6:15-16
Sista versen ger mig nästan en liten ”cliff-hanger”-känsla.
Skulle det inte bara få vara bra. Varför skräms de?
Och Tobia sände brev för att skrämma mig.
Nehemja 6:19
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|