Inlägg publicerade under kategorin Gamla testamentet
Det som kunde verka så lugnt och bra,
var inte helt och hållet bra.
Jag tyckte om att läsa att alla fick vara
med på arbetet. Även nära mitt över sitt
hus.
Kapitel fem verkar handla en hel del om
stridigheter. Då när man pekade och tyckte
”grannen” hade gjort fel.
Så står Nehemja där och får höra ”klaget”.
Jag blev mycket upprörd när jag hörde
vad de sade och hur de klagade.
Nehemja 5:6
Det var nog en jobbig period. Jag förstår
det som att det nästan på var bröderna, alltså
folket som hörde ihop, som bråkade.
Nehemja lämnade dem inte och lät saken
bara vara. Det står om att han överlade med
sig själv. Han funderade.
Jag sade: "Det ni gör är inte rätt.
Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud,
så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak
att håna oss?
Nehemja 5:9
När jag först läste och skrev trodde jag inte
texten skulle bli särskilt lång. Men ändå.
Om vi går till vår egen tid. Tror ni inte
att det bara blir till en slags ”onytta” när
kristna bråkar med varandra, säger som
att ”min tro är bättre än din, så jag är här”.
Jag kommer vara, är en av dem som behöver
be om förlåtelse när jag gör skillnad på tro.
Å ena sidan gör jag ofta min egen tro för
liten och å andra sidan kanske jag tänker
för liten tro om andra. Dumma mig.
Jag tycker om att läsa om Nehemja, men
nu på slutet av kapitel fem blir han lite som
”självgod”. Ja, då som han berättar om allt
det bra han gjort.
Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för
detta folk och räkna mig det till godo.
Nehemja 5:19
Eftersom jag kanske kommer träffa Nehemja
behöver jag ju skriva att jag tycker hans arbete
var fint och att jag lärt mig saker, men nu ville
jag helst bara skriva till dig som kanske råkat
träffa på ”självgoda kristna”.
De som sagt till dig att det bara är de som
gäller? Bara de duger? De har ju lagt ner
så mycket av sitt arbete.
Då önskar jag vara en av dem som kan få
lyfta dig. Få säga till dig att du är du. Älskad.
Älskad då. Älskad nu. Älskad för alltid.
Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig:
"Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter
jag min nåd förbliva över dig.
Jer.31:3
Nehemja. Han som skulle bygga upp muren.
Han som kände för situationen han var i. Han
som bad och som ville hjälpa. Och som såg att
alla kunde få vara med i arbetet.
Kanske kommer du ihåg uttrycket ”mitt emot
sitt eget hus”? Tänk att alldeles nära får vi vara
med och arbeta på ”muren”. Den som kan få
vara med och ge skydd och den som kan hjälpa
till att få känna sig hemma.
Men det är inte alltid lätt. Man kan uppleva hån.
”Ja, den där Jesus Han är väl inget. Den lilla
tro du har kommer lätt rivas ner…”
Svårigheter vid bygget
När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren,
blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade
judarna och sade till sina bröder och till Samariens
krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör?
Skall de få hålla på så där? Skall de få offra?
Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna
ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"
Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade:
"Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som
hoppar upp på deras stenmur kommer han att
riva ner den.”
Neh.4:1-3
Men då säger jag, och jag önskar få säga dig.
Det kommer aldrig aldrig rivas.
Jag är numera 43 år. Jag är fortfarande en kristen.
Jag tror på att Jesus finns för dig och mig.
Ja, det är så att jag inte alltid förstår det
som händer i livet, men jag behöver inte
sluta tro. Jag kan inte sluta tro.
för Han ska befalla sina änglar
att bevara dig på alla dina vägar.
Ps.91:11
Bekymra er inte för något, utan låt
Gud få veta alla era önskningar genom
bön och åkallan med tacksägelse.
Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd,
bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
Fil.4:6-7
Ingen ska låta dig tro att din tro inte betyder.
Den kan inte rivas ner.
Tillbaka till Nehemja. De började arbeta.
Det står om att de arbetade helhjärtat.
Ja, det är du och jag värda, att få arbeta
helhjärtat med att bygga upp. De byggde
upp muren. Jag får tänka på om det kanske
är något jag vill göra helhjärtat. Kanske är
det något du ska låta dig göra.
Jag tror på att Gud kommer bli glad när
Han hör att vi längtar arbeta helhjärtat.
Han lyssnar på en sådan bön. Han lägger
längtan i våra hjärtan. I vår vilja.
I Efesierbrevet står det om vår andliga
rustning. Kom att tänka på den när jag
läste Nehemja och om hur de var
beredda med svärd vid höften.
Från den dagen var hälften av mina
tjänare upptagna med arbetet, medan
andra hälften stod beväpnad med spjut,
sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna
stod bakom hela Juda hus. De som byggde
på muren och de som lastade på och bar bördor
gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra
höll de vapnet. De som byggde hade var och
en svärdet bundet vid höften medan de arbetade.
Och bredvid mig stod en basunblåsare.
Neh.4:16-18
Nu handlar inte min lilla text om att vi
ska strida mot varandra, men
Ibland kan det nog vara så att vi strider
för någon människa. För någon situation.
Vi strider för att vi vill vara med och
bygga upp. Bygga upp skydd.
Jag lägger också märke till samarbete.
Fint!
Nehemja var noga med att låta människorna
som var i arbete också veta att det inte var han
som ledde, utan det var Gud.
Nehemja kände för situationen och han var
ödmjuk. Han visste att även det lilla betydde.
Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna
och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt,
och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra.
Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss.
Vår Gud skall strida för oss!"
Neh.4:19-20
Kommer du ihåg… Att känna nöd för platsen,
situationen man är i, att undersöka och inte
komma med någon förutfattad mening och
att ibland kanske vara hemlighetsfull?
Ja på det sättet att vi, både du och jag,
har upplevelser med vår Gud som bär
oss inför framtiden. Försök hålla fast
vid dem.
Det var kortfattat om förra veckan.
Texten då slutade med hur Nehemja
gav mod genom sina ord att börja
arbeta med att bygga upp muren.
Bygga upp skyddet.
Det känns viktigt att förstå att de
var flera som arbetade. Inte bara
Nehemja. Inte ”bara någon”. Vi
behövs alla.
I kapitel tre talas om hur det var
många som hjälpte till. Många som
hade uppgifter.
Jag blir glad av att läsa:
mitt emot sitt eget hus
Neh.3:10
Mitt där alldeles nära, kunde
de också få tjäna.
Känns som om jag skrivit om
detta tidigare, så det är troligen
något viktigt för mig?
Att det finns möjlighet alldeles nära.
Önskar oss ta till vara den
möjligheten också. Se värdet
i den.
Det var Nehemja som fick uppdrag
att bygga upp sin stad igen. Bygga
upp och låta människorna må bra.
En av sakerna jag tänker på när jag
läser är att Nehemja hade mycket
av medkännande med människorna
eller kanske mer med situationen
som var. Han såg det som var brutet,
det som hade blivit fel.
Det fanns inte längre det skydd som
behövdes.
Det hände i månaden Nisan, i Artasastas
tjugonde regeringsår, då vin stod framför
kungen, att jag tog vinet och gav det åt
honom. Och jag hade aldrig tidigare visat
mig bedrövad inför honom. Han frågade
mig: "Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju
inte sjuk. Du måste ha någon hjärtesorg."
Då blev jag mycket rädd och jag sade till
honom: "Må konungen leva för evigt!
Skulle jag inte se bedrövad ut, när den stad
där mina fäders gravar finns ligger öde och
dess portar är nerbrända?" Kungen sade till mig:
"Vad är det då du begär? Då bad jag till himmelens
Gud, och svarade sedan kungen: "Om det behagar
konungen och om din tjänare funnit nåd inför dig,
så sänd mig till Juda, till den stad där mina fäders
gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen”
Neh.2:1-5
Nehemja kände sorg.
Undrar tro hur vår Herre Jesus ser på vårt
land, vår stad? Jag vet att Han är fylld av
kärlek till oss människor, men kan det
nog vara så att situationen ofta har
blivit tokig och knäpp. Då när inte
skyddet finns.
Vi behöver fler som är som Nehemja
som ber och vädjar för sitt folk. Kanske
kommer det inte sluta med något synligt
resultat men ett andligt?
Nehemja i alla fall, han kände för
situationen. Han reagerade på det
som blivit fel.
En av verserna, ja för så kan det
vara när Bibeln läses, en av verserna
lyste på något sätt fram. Vers 12.
Sedan steg jag upp om natten tillsammans
med några få män, och jag hade inte talat
om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta
att göra för Jerusalem.
Neh.2:12
Jag skrev om att känna medkänsla
för situationen och reagera.
Här är Nehemja lite mer hemlighetsfull,
eller berättar att han har varit.
Kan det nog vara så att vi först inte
ska ”ropa ut de stora planer vi har”?
Och det är också inget fel att låta
planer ta tid.
Vi kan få vara nöjda med det lilla.
Jag kan.
Om natten drog jag ut genom Dalporten
fram mot Drakkällan och Dyngporten
och undersökte Jerusalems murar.
De var nerbrutna och portarna var
förtärda av eld.
Neh.2:13
Det har hittils blivit tre små punkte
Att gärna få känna för situationen
landet, staden är i man är i. Kanske känna nöd att be för.
För sig själv och för staden.
2. Vi behöver inte ropa ut det första
vi gör planer vi har. Låt gärna byggandet
ta tid.
3. I vers 13 tänker jag på just detta
att låta sig undersöka. Kom aldrig med
någon slags förutfattad mening om hur
människan eller platsen är. Nehemja
undersökte.
Nu på slutet av kapitlet gör Nehemja
det tydligt vilka tankar och planer
han har tillsammans med Gud.
Hans ord uppmuntrar och gör att
de blir flera som börjar arbeta
tillsammans.
Ingen ska behöva arbeta själv.
Vi är tillsammans.
Jag talade om för dem hur min Guds goda
hand hade varit över mig och vad kungen hade
lovat mig. Då sade de: "Låt oss stå upp och bygga!",
och de fattade mod för det goda verket.
Nehemja 2:18
Nehemja började be för sig och sitt folk. Om det
skulle bli så någon gång att du hör en människa
som på något sätt sätter sig över dig och gör sig
förmer och bättre känns det som något lurigt, något
inte så bra.
Jag har läst om hur Paulus (Rom 2) skrev om att
inte döma någon annan.
Kanske är det så att jag försöker döma denna henne
nu? Hon som sätter sig högre.
Då gör jag fel. Bara det att vi får va vaksamma och
förstå att vi behöver varandra.
Här är början på Nehemjas bön:
"O, Herre , himmelens Gud, du store och fruktansvärde
Gud, du som håller fast vid förbundet och ger nåd åt
dem som älskar dig och håller dina bud. Låt ditt öra
lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din
tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels
barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi,
Israels barn, har begått mot dig. Också jag och min
faders hus har syndat. Vi har syndat mycket mot dig
och inte hållit fast vid de bud och stadgar och lagar
som du gav din tjänare Mose.
Neh.1:5-7
Gud, tack för att Du ser till Sverige. Du ser oss
och Du har gett mycket godhet. Du har bevarat
vårt land. Tack att vi får vara här. Det finns många
saker som på något sätt vänder oss bort från Dig.
Det vill vi be om förlåtelse för. Tack för Jesus som
har öppnat vägen till Dig. Tack Gud för Din kärlek.
Jag ber att Du ska se till oss även i fortsättningen.
I sin fortsatta bön påminner Nehemja Gud om
löften Han har gett och om vad Gud sagt att
Han ska göra.
Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose
vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände,
samla er därifrån och föra er till den plats som jag
har utvalt för att mitt namn skall bo där.
Neh.1:8,9
Kanske är det så att man i sin bön kan få
påminna Gud om löften Han har gett?
Gud är inte glömsk, men ibland kanske
vi ska göra det tydligt vad det ju är vi
längtar efter?
Det var Nehemja 1. Om tacksamhet
och om bön för den plats man är i, men
också om att vi gärna får påminna Gud
om vad det är vi längtar efter.
Det är troligt att jag kommer läsa böckerna
i följd nu. Efter Esra kommer Nehemja.
Och via wikipedia läste jag pyttelite som
start. För visst kan det få vara bra för oss,
att så som vi klarar, ta reda på lite enkel
bakgrund innan vi börjar?
Tiden är 445 f.Kr
Det verkar som om Nehemja var munskänk
åt den persiske kungen Artaxerxes 1.
Nehemja fick tillåtelse att återvända till
Jerusalem. Jag förstår det som att Israels
folk från att ha varit fångar (babyloniska?)
fått börja återvända hem.
”Men folket tvingades länge leva i armod
och beroende av främmande furstars välvilja
i landet.”
Så var det så att de var hemma, men ändå
inte helt och hållet? Vilken jättejobbig känsla.
Jag önskar oss få känna oss hemma. Känna
oss trygga där vi är.
Nehemja i alla fall… Han kom med ett
uppdrag.
”Nehemja blir den ledare, som återvänder
till Jerusalem med uppdrag av Gud och en
klar vision att återuppbygga landet och
särskilt huvudstaden. Då stadens murar
blir färdiga trots både yttre och inre
motstånd, så läggs också grunden för
folket nya självkänsla.”
Jag ser fram emot att läsa om hur det
gick för Nehemja. Kanske kan man lära
sig något om hur man kan möta och bygga
upp människor? Låta känna sig hemma?
Nu har jag läst sista kapitlet på Esra bok.
Jättekonstigt slut.
Bland dessa fanns kvinnor som hade fött barn.
Esra 10:44
Det hade handlat om att Israels folk hade tagit
till sig seder och bruk som egentligen inte tillhörde
dem. Kvinnorna de gift sig med (varför står det inte
om att det ju likaväl kunde varit tvärtom?) hade
fört handlingar som inte hade med Gud att göra
till folket (så har jag tolkat).
Det kanske handlade om något ockult?
Ser du det oskyldiga barnet framför dig?
Jag gör det.
Mitt där som det hade blivit tokigt och
fel, där fanns barnen. Värda att älska.
Värda att ta hand om. Värda.
Tänk dig in i nutid…
Finns det du som varit glömt barn?
Som har vuxit upp i en situation som
inte alls var bra för dig. Som har gjort
dig illa?
Önskar då att vi kunde se oss så som vi är.
De vi är. Älskade och värda. Önskar oss se
och förstå det.
Det verkade vara så bra. De hade byggt upp
templet. Jag läste om hur Esra kände tacksamhet
för människor som var i hans närhet.
Vad fint om det fick stanna där och bara vara fint,
lugnt och stilla?
Så upptäcker Esra att allt inte står rätt till.
När jag hörde detta, rev jag sönder min livrock
och min kåpa och ryckte av mig hår och skägg
och blev sittande i djup sorg.
Esra 9:3
Nu menar jag inte att vi ska riva sönder vår
livrock, men kanske ska vi mer reagera på
att allt inte står rätt till? Och jag är en av
dem som pekar på mig själv.
Då kanske det inte är nyttigt med fint, lugnt och
stilla?
Lägg gärna märke till att Esra pratar om ”oss”.
Han pekar inte ut någon speciell, utan tar ansvar
tillsammans.
Förresten… Vi ska nog inte alls stanna kvar i
den där hemska känslan av fel. Vi behöver få
resa oss upp.
Men när det var dags för aftonoffret, steg jag upp
från min bedrövelse med sönderriven livrock och kåpa.
Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer
till Herren , min Gud, och sade: "Min Gud, jag skäms
och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud,
för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och
vår skuld är så stor att den når upp till himlen.
Esra.9:5-6
Verserna åtta och nio är nästan som på ord om
frälsning och räddning.
Jag sa på en liten video att vi är valda av Gud.
Ja Jesus har en tanke för dig och mig. Han överger
aldrig dig eller mig. Önskar oss finna andrum.
Önskar oss finna en skyddad plats.
Men nu har Herren , vår Gud, bevisat oss ett litet
ögonblick av nåd. Han har låtit en räddad skara
bli kvar av oss och gett oss fotfäste på sin heliga
plats, för att han, vår Gud, skulle låta ljus
gå upp för våra ögon och ge oss andrum i vårt slaveri.
Ty slavar är vi. Men i vårt slaveri har vår Gud inte
övergett oss utan låtit oss finna nåd inför Persiens
kungar så att de gav oss mod och kraft till att återupprätta
vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och han har gett
oss en skyddad plats i Juda och Jerusalem.
Esra 9:8-9
När jag skrev om att lämna det gamla och det
som kanske blivit tokig och fel började jag
tänka på ord som Birger Skoglund förmedlade.
Om du vill kan du titta. Birger är en man som
ofta får vara använd av Gud. Jag beundrar honom
mycket.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|