Inlägg publicerade under kategorin Gamla testamentet
I kapitel åtta får man följa med i vad som hände.
Namn räknas upp. Antal nämner man och olika
dyrbarheter.
Jag kunde känna någon slags glädje när jag läste
att även de som kom senare räknades upp.
av Adonikams söner några som kom senare,
vilka hette Elifelet, Jegiel och Semaja, och
med dem 60 män.
Esra.8:13
Jag har ingen aning om varför de kom senare.
Men de var viktiga att nämna att de var med.
Det tyckte jag om.
Visst kan man, jag, nog ganska ofta känna
mig som den där senare.
Ibland får vi för oss att tänka att de inte räknas,
men det gör de. Det gör du. Det gör jag.
En annan tanke jag fick när jag läste kapitlet
var tacksamheten som fanns för människor som
kom i Esras närhet.
Eftersom vår Guds goda hand var över oss,
sände de till oss en förståndig man, en ättling
till Maheli,
Esra.8:18
Tänk när vi börjar se alla de goda människor
som finns runt oss. Tänk när vi börjar tänka
på att tacka. De som är gåvor till oss. Du som
är en gåva till andra.
Två av verserna får mig till en ytterligare tanke.
Det handlade om att be om hjälp. Nu tycker
ju jag att Gud är den stora hjälpen att försöka
lita på, men tänk när vi mer börjar förstå och
se att vi kan hjälpa varandra. Vara ett stöd för
varandra.
Men sluta aldrig att be Gud om hjälp. Det
tänker jag. Bort med stolthet åt alla håll.
Ty jag skämdes för att be kungen om soldater
och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen.
Vi hade ju sagt till kungen: "Vår Guds hand är
över alla dem som söker honom, så att det går
dem väl, men hans makt och hans vrede är
emot alla som överger honom." Därför fastade
vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde
oss.
Esra 8:22-23
Det var här jag avslutade, men var jag klar?
Troligen inte, men ibland kan man nog få
låta sig släppa tanken?
Det har handlat om att även den som känner
sig halka efter och komma senare är betydelsefull,
värd att nämna.
Det handlade om att se värdet i varandra. Vi är
gåvor.
Var inte heller rädd att be om hjälp. Om hjälp
från Gud och om hjälp från andra människor.
Esra var präst. Jag förstår det som
att han inte var med på bygget av
templet, men fick komma till Jerusalem
senare.
En liten parentes är att jag börjar tänka
på att förstå att även när man stiger
undan händer arbete.
Kanske är det ibland tid att stiga undan
och mer låta sig lita på Gud? Tacka för
vad Han är mäktig att göra.
Jag kan förstå att det kanske låter för
mycket lathet? Bara stiga undan…
Men stiga undan i vetskapen om att
Gud verkar? Stiga undan och tacka.
Till slut fick Esra i alla fall komma
och se det fina! Han åkte till Jerusalem
där templet var.
Du förstår nog att jag mycket tycker
om vers tio. Tänk att få vända sitt hjärta
till att studera Herrens lag, Guds ord.
Mer det!
Den första dagen i första månaden blev
det nämligen bestämt att man skulle lämna
Babel, och på första dagen i femte månaden
kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda
hand var över honom Ty Esra hade vänt sitt
hjärta till att studera HERRENS lag och leva
efter den och att lära ut lag och rätt i Israel.
Esra 7:9-10
Då när du eller jag är i en tid när vi får
se och uppleva hur Gud, gärna Jesus,
blir tydlig är också en tid till lovsång.
Då när det först kanske är en tid av
”stiga undan”.
Då händer något underbart tänker
jag. Esra fattade mod.
Önskar oss tider att våga stiga undan.
Tider när vi får tid att lära känna Gud.
Tider att läsa. Tider att be. Tider att
bara vara. Tider när vi får fyllas av nytt
gott mod.
Esra lovar Gud
"Välsignad vare Herren , våra fäders Gud,
som ingav kungen i hjärtat att han skulle
smycka Herrens hus i Jerusalem, och som
lät mig finna nåd inför kungen och hans
rådgivare och inför alla kungens mäktiga
furstar. Eftersom Herrens , min Guds,
hand var över mig fattade jag mod och
samlade en del av huvudmännen i Israel
för att de skulle resa med mig."
Esra 7:27-28
Den sista versen får vara med. Den är
modig. Esra samlade andra att vara med
honom. Han inspirerade andra. Heja dig
som försöker våga. Jag själv kanske läser
detta om ett år.
I mitt lite bokade liv :) Mer att jag
ofta är trött, så blev inte texten till
idag klar.
Nu efteråt försöker jag tänka på
vad det var jag skrev, och även
försöka utveckla.
Det blev fest. Templet blev färdigt.
Tänk vad fint med tanke på att slut-
föra. Jag tycker om tanken att få göra
färdigt. Vi är värda känna oss nöjda
och klara.
Men lite tillbaka. Det judiska folket
hade först varit mycket ivriga och
börjat bygga.
Handlingen visade sig vara lite o-omtyckt,
så därför öppnade man upp för att de som
undrade skulle få ta reda på hur allt börjat.
Då gav kung Darejaves befallning att man
skulle göra efterforskningar i arkiven i
skattkammaren i Babel.
Esra 6:1
Börjar tänka på att vara öppen. Att vara
ärlig.
Det känns ganska mycket som om det
skulle kunna vara en tid för dig och Gud,
för mig och Gud. Att en del fundera på
varför det är som man gör en del saker.
Det judiska folket hade goda tankar om
templet som skulle byggas. De hade även
kung Koresh bakom sig.
I sitt första regeringsår gav kung Koresh
denna befallning om Guds hus i Jerusalem:
Huset skall byggas upp och vara en plats där
man bär fram offer. Grunden skall läggas fast.
Esra 6:3
Ja tänk att få ha en kung bakom sig. Jag
tänker mycket på Jesus.
Att få ha Jesus bakom sig. Att få bygga
en fast grund och vara tillgänglig till att
Gud blir ärad.
Känns som om jag gärna stämmer in i
en sådan längtan. Jag önskar bygga mitt
liv på en fast grund. Jag önskar att Du
skulle bli ärad Gud.
Det finns så klart mer att läsa och tänka
på. Tänk att de som kanske sågs som
fiender vände Gud hjärtat på så att de
ville hjälpa till. Tänker på ständigt
beroende av Gud. Han hjälper.
Nu lämnar jag kapitel sex. Ska försöka
klara att hålla mig i tid. :) Om de ska
vara…
Så upphörde nu arbetet på Guds hus i Jerusalem.
Esra.4:24
I förra kapitlet läste vi, jag, om hur arbetet upphörde.
Man lyssnade lite för mycket på ord som hindrade och
som gjorde bekymrad.
Därför gillar jag så klart överskriften på kapitel fem.
Arbetet på templet börjar på nytt
Ja de började entusiastiskt. Det blev känt i riket
att det byggdes på ett tempel. Nu när jag klistrar
in några av verserna ser de ut att hamna i lite fel
ordning. Det var bara ett sätt för mig att tänka på
vad och hur det hände.
De som byggde på templet var glada att få göra
uppgiften. Och det blev känt.
Må det komma till konungens kännedom att vi kom
till provinsen Judeen, till den store Gudens hus.
Detta håller man nu på att bygga upp med stora stenar,
och i väggarna lägger man in trävirke. Arbetet bedrivs
med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.
Esra 5:8
Vid den här tiden började en slags brevskrivning. Ja,
de skickade brev emellan sig för att förstå och se vad
de ”olika lägren” gjorde.
Undrar tro om vi ibland är för ivriga och snabba?
Tänker på det jag sa om att visa respekt för varandra.
I breven visar de aktning för varandra, och det är bra,
men kanske skulle de ha börjat med frågan? Ha börjat
med brev?
Men jag gillar att vara ivrig också. Ganska säker på
att Gud gillar när vi ivrigt söker tjäna Honom.
Kanske är det nog så att vi mer behöver anpassa oss
och handla efter hur situationen och människorna är?
Och nog kan man samtidigt vara ivrig? På ett mjukt
sätt.
Då när vi är ivriga och nästan som på utsätter oss
för en slags fara, är vår Gud fortfarande där.
Alldeles nära. Han vakar över oss. Tar hand om oss.
Guds öga vakade över judarnas äldste, så att man
inte kunde lägga något hinder i vägen för dem,
innan saken hade kommit inför Darejaves och
de hade fått brev tillbaka från honom om detta.
Esra 5:5
Är sista versen i kapitlet ett tecken på mognad?
Då när judarna skriver till kungen om bygget
och om bygget kan godkännas.
När jag läste kapitel fem idag kom jag mycket
att tänka på respekt. Att det är viktigt att vi
möter varandra med respekt.
Lite tänkte jag på att vara ivrig. Låt oss aldrig
förlora känslan av att vilja vara ivrig.
Om konungen finner för gott, må man göra
efterforskningar i konungens skattkammare
i Babel för att ta reda på om kung Koresh
har givit befallning att bygga detta Guds hus
i Jerusalem. Därefter må konungen meddela
oss sin vilja om det.
Esra 5:17
Har du nästan på som känt att allt verkar
gå dåligt. Det vänds inte till något bra.
Israels folk kom glada till Jerusalem och
började bygga på templet.
Förra veckan undrade jag hur det kom sig
att några var mycket glada och andra sorgsna.
Kommer inte bli klokare av fortsättningen.
Nu börjar några visa motstånd och vill skrämmas.
Men folket i landet gjorde judarna modfällda så
att de avskräcktes från att bygga vidare. De lejde
män som motarbetade dem och gjorde deras planer
om intet.
Esra.4:4-5
De där människorna borde de inte lyssna på.
Kanske är det människor i din närhet som
nästan på skrämmer dig. Som gör dig
modfälld.
Försök att inte lyssna på dem. Försök.
Var höll de glada hus? De kunde ju gett
uppmuntran?
Kommer ihåg att jag förra veckan varnade
för glädjen att låta allt vara tillåtet… Idag
tänker jag istället på att glädje och mod kan
vara en så viktig del i det fortsatta tjänandet.
Vi behöver varandra.
Tillbaka till bygget. Det slutar till och med
att de slutade bygga.
Så upphörde nu arbetet på Guds hus i Jerusalem.
Esra.4:24
Försök så gott det går fortsätta i ditt ”byggande”.
Kommer att tänka på min egen lilla film om att
fullfölja.
Koresh hade gett tillåtelse till Israels folk
att vända hem och återuppbygga Herrens hus.
Jag läste igenom kapitel tre flera gånger. Fick
inte ihop det där med att några var mycket glada
medan några var ledsna.
De sjöng lov och pris till HERREN:
"Han är god, hans nåd mot Israel
varar i evighet." Hela folket jublade
högt och prisade HERREN för att
grunden till HERRENS hus var lagd.
Men många av prästerna och leviterna
och huvudmännen för familjerna, de
gamla som hade sett det förra huset,
grät högt när de såg grunden läggas
till detta hus. Många andra jublade
och var så glada att de ropade med
hög röst. Man kunde inte skilja mellan
det högljudda, glada jubelropet och folkets
högljudda gråt, ty folket ropade så högt
att ljudet hördes vida omkring.
Esra 3:11-13
Kommer man senare få reda på varför
de var ledsna?
Märker du att jag först undrar om de
ledsna? Jag märker. Jag måste snart
läsa fortsättningen.
Jag funderar först…
Jag börjar tänka på gamla fina kristna.
De som kanske skulle bli mycket ledsna
och sorgsna över hur det kristna livet
ser ut idag.
Att det är nästan som att man på något
sätt godkänner och tycker att allt ska vara
tillåtet? Att din egen tro gäller. Du bestämmer.
Då kan jag förstå gråten tror jag. När Jesus
som centrum försvinner.
Ser fram emot att läsa fortsättningen!
När de kom till HERRENS hus i Jerusalem,
gav somliga av huvudmännen för familjerna
frivilliga gåvor till Guds hus, för att det åter
skulle byggas upp på sin plats. De gav efter
vad var och en förmådde.
Esra 2:68-69
Det var Koresh som öppnade vägen. Gav
möjlighet.
Arbetet började. I kapitel två nämns många
namn. De som var med.
Jag tycker om ord om frivilligt och efter förmåga.
Kanske ska vi ännu mer ta till oss orden
om frivilligt och förmåga?
Jesus kommer aldrig aldrig tvinga oss
till något vi inte vill. Vi behöver inte
vara rädda. Jag behöver inte vara rädd.
Gud lägger ner en längtan hos oss. Ja
längtan.
Jag sökte på bibelord utifrån ordet
längtan. Tänk att Herren känner din
och min längtan. Han hör våra suckar.
Du, HERRE, hör de förtrycktas längtan,
Du ger deras hjärtan mod, Du vänder Ditt
öra till dem
Ps.10:17
HERRE, Du känner all min längtan,
mina suckar är ej dolda för Dig.
Ps.38:10
Däremot… Herren tvingar inte,
men kan Han ibland locka att pröva
förmåga?
Ordet ger tacksamhet att få vara den
jag är och det jag kan, men även
önskan och längtan att få pröva.
Du vet nog att jag försöker lite. Önskar
dig god lycka i att pröva. a
Fastnade för rubriken i Esras första kapitel.
Esra var förresten präst.
Koresh befaller judarna att återvända
Vad bra tänker jag att ha människor
bakom sig. Koresh var kung. Hur kunde
det komma sig att Koresh gjorde det
han gjorde?
… påverkade HERREN den persiske
kungen Koresh sinne.
Esra.1:1
Visst kan det nog låta lite läskigt det
där med påverkan?
Eller så kan det vara en slags upp-
muntran kanske. Uppmuntran att
be för ledare att med ett vist hjärta
få leda landet.
Perserkungen Koresh tillät judarna (538 f. Kr.)
i Babylonien att återvända till Jerusalem för att
bygga upp templet.
Det ska bli intressant sen att få läsa om
hur det judiska folket tog vara på chansen
att få bygga upp templet.
Kanske ska du och jag fundera på hur
vi tar vara på den chans som kanske ges
oss?
Önskar oss vara vakna att se det som
ligger färdigt och planerat.
Jag är övertygad om att han som har
börjat ett gott verk i er också skall
fullborda det intill Kristi Jesu dag.
Fil.1:6
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|