Sedan jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga,

upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner.

Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er

vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om Honom.

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp Han har

kallat er till och hur rikt på härlighet Hans arv är bland de heliga, och hur

oerhört stor Hans makt är i oss som tror, därför att Hans väldiga kraft är

verksam.

Ef.1:15-19

Det är Paulus som skriver. Paulus som sitter i fängelse.

Som nog inte har det så lätt. 

Trots allt detta vänder han sig ut. Tänker på andra människor.

Ber för andra människor.

Jag har en liten hobby nu. :-) 

Tittar i min mobil på telefonlistan. Bokstav för bokstav går jag igenom

och ber och tänker på dem som är på listan.

Ett litet tips kanske när man behöver bli påmind. Någon gång blir det ju

att jag kommer tillbaka till A. Det går runt. Får gåvan att mer tydligt få tänka

och be för människor.

I juli försökte jag vara lite "ledig". Mer var det

att jag behövde kunna släppa bloggen lite. Bara 

vara.

Det gick ganska bra. Ska "kolla upp mig" så det 

inte tar för stor plats. Meningen är ju jag och Gud.

Du och Gud.

På datorn har jag en mapp. Bibeltext heter den.

Jag läser en text och skriver tankar om den. Märkte

att när tiden gick blev det mer och mer som att jag skrev

orden där till Gud. Ställde frågor till Honom. 

Du får gärna följa med i de första verserna jag funderade

över. Så får vi se hur det blir sen. Efesierbrevet är det i 

alla fall!

 Början på Efesierbrevet. Det kommer från Paulus.

Troligen skrivet under tiden han satt i fängelse. 

Han börjar med att presentera sig.

Detta brev kommer till er från Paulus, som är utvald av Gud till

att vara Jesu Kristi budbärare.(Levande Bibeln)

Först tänkte jag på tryggheten det är att det är Gud som kallar.

Vi kan inte gå själva. Ska inte gå själva. Hitta på uppdrag.

Nej det är Gud som kallar och ger uppdrag. Jag kanske har

”funderingsuppdrag” nu. *ler*

Att låta sig vänta på uppdrag kan vara en fundering till idag. 

Å andra sidan hörde jag ju i en predikan alldeles nyligen att vi

ju inte ska sitta helt stilla och hjälplösa. Han som predikade talade

om att försöka ”börja gå”. 

I alla fall... Det kanske kan vara så att man försiktigt börjar ”tassa”

i väntandes på uppdrag från Gud?

När tiden gick lite (ja jag låter bibelfunderande ta tid) funderade jag

just på presentation. Att du och jag är värda att presentera oss som en

som Gud älskar och har kär. En som Gud sänder på uppdrag.

Du är värd det. Jag är.

...de i Kristus Jesus troende. (1917)

Vi är fortfarande på vers 1. *ler* I Kristus. Tänk att du och jag får vila där,

i Kristus, i Jesus. Där vill jag vara. Där får jag vara. Får du.

Jag önskar er all välsignelse och frid från Gud, vår Far, och Jesus Kristus,

vår Herre. Ef.1:2

Jag läser versen och tänker på hur vi behandlar varandra. Vad vi önskar för varandra.

Även om du eller jag (Paulus satt i fängelse) råkar ha det lite svårt tänker jag att vi

alltid skulle kunna ha råd och vilja att önska välsignelse från Gud. Jag tror vi själva

mår bra av det också.

Men... Dumt om du uppfattar det som att jag säger att jag kan önska dig Guds frid

och sen är det bra. Finns ofta många fler behov. Vet.          

Slut på funderingar om vers 1 och 2. Tänk vad rik Bibeln är

som har så mycket gott i två verser.

Det här är sista kapitlet på boken. 

Helt och hållet känner jag inte att jag får veta hur det går.

Paulus har varit fånge och anklagad under lång tid. 

Det var nog tiden efter som han fick skriva brev. Något 

kanske han skrev under fängelsetid fick jag för mig nu. 

Väljer säkert ett brev sen att fundera över.

De två sista verserna i Apostlagärningarna ger en del hopp.

Han fick ta det ”lugnt” på det sätt som passade honom.

Han predikade frimodigt utan att bli hindrad.

I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, 

och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade 

Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren 

Jesus Kristus utan att bli hindrad.

Apg.28:30-31

Vi vet att Paulus hade varit med om många svårigheter.

Händelsen kan tala mod till oss tänker jag. Vi behöver 

inte ge upp. Det finns en ny dag. En ny dag utan hinder.

En bra dag. 

Det önskar jag oss.

Tre delar från kapitel 27 väljer jag att klippa ut till dig.

Först läser vi om officeren Julius. Hur han behandlade 

Paulus väl. Julius var väl en av dem som skulle vakta

fången? Skulle han vara snäll? Borde han vara?

Funderar på det jag redan skrivit om en gång om ”hjälp

från oväntat håll”. Där vi minst anar det kanske, kan vi 

få hjälp. Vi behöver nog mer och mer tänka gott om varandra,

även om dem som kanske ses som fiender. 

Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade 

Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp 

han behövde.

Apg.27:3

Orden du får läsa nu visar lite på hur Paulus blev behandlad.

De trodde inte på honom. Han försökte varna, men de ville 

inte lyssna. 

En del tänker jag på att stå fast vid ”varnandet”. Gör jag det

över huvudtaget? Bryr jag mig om?

Nu blev det nog ord till den som är en kristen, är vi medvetna

om framtiden? Hur handlar vi?

Samtidigt... Ja samtidigt är det en fara att bara peka finger 

och varna. Bara det. Inte visa på kärlek och omsorg. Visa på

Vägen. Visa på Jesus.

Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig

fastedagen var redan förbi - varnade Paulus dem och sade: 

"Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld

och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också 

av våra liv." Men officeren litade på styrmannen och skeppets 

ägare och inte på det Paulus sade. 

Apg.27:9-11

Jag hade med det där hur Paulus blev behandlad. Hur de inte litade 

på hans ord.

Paulus slutade ändå aldrig att bry sig. Slutade aldrig att visa omsorg.

Önskar att du ska få fortsätta känna omsorg och kärlek. Även om 

människor kanske behandlat dig illa. 

Kan hända var det Gud som hade omsorg i Paulus liv och läkte 

honom från ord som sårat, stunder som sårat? Önskar dig läkande 

i själen.

...era själars herde och vårdare. 

1 Pet.2:25

Dessutom hade han ett liv i nära samarbete med Gud och med änglar.

Något att kanske försöka våga be om att få göra?

Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er 

skall mista livet, bara fartyget skall gå under. En ängel från den Gud 

som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, och han sade: 

Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som 

seglar med dig har Gud skänkt dig. Var därför vid gott mod, ni män. 

Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som Han har sagt mig.

Apg.27:22-25

Kapitel 9, 22 och 26. Säkert någon mer stans läser

vi om när Paulus fick synen och orden från Jesus

när han var på väg till Damaskus.

Även i kapitel 26 får vi läsa om när Paulus står i

förhör. Nu är det kung Agrippa han förklarar handlande

för. 

De kan inte hitta något att anklaga honom för. 

I det här kapitlet är det en av verserna som på något sätt

blir tydlig för mig. Herren Jesus talar till Paulus där på vägen:

Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, 

både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig.

Apg.26:16

Kom förresten att tänka på ”där på vägen”. 

Det kan nog alldeles för ofta vara så att vi får för oss att

Gudsmötet måste vara på ett alldeles särskilt sätt eller på en 

särskild plats. Så stressar vi runt för att uppleva.

Kan det inte istället få ta vara på det vanliga? Kanske där vi 

minst anar det? Det betyder också tänker jag. Stunderna vid 

bloggen är viktiga de också känns det som. Stunder när jag 

får läsa och fundera. Kanske få ge tankar vidare.

Tillbaka till versen. 

Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, 

både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig.

Apg.26:16

När Jesus kallar tänker jag att Han är en del tydlig. Visst får

vi göra saker ibland som vi inte alls förstår, men när jag läser 

orden blir jag påmind om att Jesus har varit med och kommer 

att vara med. Jag lägger själv till att Jesus ÄR med - det kan vi 

inte läsa så tydligt i texten, men du och jag kan ta med oss det.

Jesus ÄR med.

Det är inte så många kapitel kvar på Apostlagärningarna. 

Det här var i alla fall tankar utifrån kapitel 26.

Det var Paulus som skrev de där orden om

att allt löser sig till det bästa (Rom.8:28).

Han är fortfarande anklagad för det här med tron på Jesus.

Tror vi har ägnat många kapitel till att läsa om anklagelser, rådet, kejsare.

Hur orkade han? Varför gav han inte bara upp? Den där Paulus.

Det enda han ville var ju att få berätta om Jesus.

Paulus kan bli som ett föredöme för mig. Att alltid hålla fast.

Jag vill lägga till att jag tror att också Jesus håller fast vid oss (på ett bra sätt).

Jesus lämnar inte. Det var säkert lite det som gav Paulus mod att fortsätta.

Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans

med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde

inför landshövdingen klagomål mot Paulus

Apg.24:1

Han hade inget lätt liv, Paulus. De var ute efter honom på alla möjliga sätt och sidor.

Landshövdingen var Felix. Det slutade med att Felix lät sätta Paulus i förvar

för att senare kunna komma fram till vad de skulle göra med honom.  

När jag läste kapitlet tänkte jag på hjälp från oväntat håll. Felix hade det inte jättelätt.

Han ville vara judarna till lags och sätta Paulus i fängelse, men samtidigt försökte han

vara lite snäll mot Paulus när han sa att det var ok om vänner hjälpte honom.

När det står om ”den vägen” förresten var det de första kristna som kallades att höra dit.

De var en slags sekt sa man. 

Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade:

"När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." Och han befallde

officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte

hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.

Apg.24:22-23

Nu kan man läsa att Felix inte hade helt rena motiv för han väntade sig eller mer hoppades

att han skulle få pengar från Paulus. Jag kom ändå att tänka på just ”oväntat håll”.

Visst kan det nog vara så att vi får hjälp där vi minst anar det? Kan det vara lite så att

det var Paulus inställning som öppnade vägar för honom? 

Du får läsa om vad Petrus och Johannes sa, men jag tror att även Paulus skulle ”skrivit under”. 

Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er

och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört."

Apg.4:19-20

Dels tänkte jag på att vi är starka tillsammans med Gud. Han öppnar och jämnar vägen.

Det vill jag tro på och dela med mig av.

Räkna med Honom på alla dina vägar, så skall Han göra dina stigar jämna.

Ords.3:6

Och dels tänkte jag på hur vi möter och ser på varandra. Hur det inte kan vara

meningen att vi ska gå och räkna ont från varandra. Räkna och vänta gärna gott.

Det är du värd och det är även din medmänniska värd.

Några tankar från kapitel 24.

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar

allt till det bästa

Rom.8:28

 
Nog kan det kännas som "ett slag i ansiktet" att få

höra de orden. När man är så trött så man nästan går under.

Så tänker jag på att det var Paulus som skrev. Paulus som

jag läser om i Apostlagärningarna. Som var så förföljd. Som

inte hade ett lätt liv alls.

Då försöker jag ändra lite perspektiv. Han visste nog vad

han pratade om.

Så gott det går kan vi kanske försöka ändra perspektiv ungefär?

Börja se att Gud är med. Han som har kallat oss att vara en del

av Hans rike, av Guds rike.