På norska betyder väl "kläm" kram? 

Tänk om det kunde få vara en dag när

du får se hur Gud kramar dig?   

Ja för jag vet att Gud vill krama. Han tvingar

sig aldrig på, men när vi längtar. Undrar tro

om Han inte är nära oss på ett alldeles särkilt

sätt då?

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN,

nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en

framtid och ett hopp.  Ni skall kalla på mig och komma och

be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall

också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.

Jer.29:11-13

Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma

mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå

mig.
Apg.23:3

Det var när Paulus var i förhör. Han var ganska sträng. Pratade om Gud som slår.

Det var förresten översteprästen som befallde att de skulle slå Paulus.

De troende som stred mot varandra. Konstig situation.

Så blev Gud inblandad. Vi har nog ofta gjort illa mot Gud.

Kom att tänka på en sång som handlar en del om undran.

Om undran hur Gud gör och hur Gud tänker.

När Du målar himlen blå

Det står i Bibeln om hur Gud längtar efter dig och mig.

Han vill nog gärna att vi ska lämna olika strider lämna

intressen som tar för stor plats kanske.

Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss.
Jak.4:5

Ja Gud längtar efter mig, längtar efter dig. Låt helst ingenting stå i vägen för din relation till Gud. Vi har ett löfte. Du har. Att när vi närmar oss Gud närmar Han sig oss.

Närma er Gud, så skall han närma sig er.
Jak.4:8

Så blev mina tankar om Apostlagärningarna 23. Tycker om stunderna.

I kapitlet får vi än en gång läsa om händelsen som 

gjorde att livet för Paulus bytte lite riktning (det är

även i kapitel 9 vi kan läsa om det).

Paulus hade tidigare förföljt de kristna, de som följde

”den vägen”. Han hade satt dem i fängelse. 

Nu mötte han Jesus och Paulus blev kallad att vittna.

Kallad att gå. Kallad att berätta om Jesus.

Paulus som förut hade varit en förföljare. Hur skulle 

människor kunna lita på honom?

Nej vi förstår inte alltid Guds vägar. Kanske aldrig?

Ska jag byta riktning? Varför? Hur ska det gå till?

Jag lärde mig en bön av heliga Birgitta när jag gick 

skolan. Den kan vi få ta med oss.

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.

Det kan ju inte vara så att Gud kräver av oss att

vi ska förstå allt, men Han kan ändå önska förtröstan tänker jag.

Att vi litar på att Gud vet och lämnar till Honom att leda oss.

Igår läste vi om hur Gud kallade Mose på uppdrag.

Och jag önskade dig och mig uppdrag. Så mycket

vi klarar kan jag gärna lägga till.

Och en annan mycket viktig sak: att när Gud kallar

dig och mig är Han med. Han skickar inte bara iväg.

Så kan jag inte tänka. Han är med.

Jag är med dig

2 Mos.3:12

 
Gud sen store som har skapat dig och mig och som

har allting i sin hand.

De fann fett och gott bete, och landet hade utrymme nog,

och där var lugnt och stilla

1 Krön 4:40

När man läser i bibeln kan det bli som att man nästan blir kär

i ord. Så är det för mig.

Har delat ordet till flera människor och gärna också till dig.

Versen blir som en längtan för mig, önskan till dig. Att du ska 

få finna gott bete, att livet ska vara gott för dig. Gärna att du ska

få känna utrymme. Jag tror på en Gud som ger plats och tillfälle. 

Och jag önskar dig lugnt och stilla! Ingen stress. Det känns som

ett bra liv.   

Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket.

Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Apg.21:40

Visst tror man att fortsättningen ska komma?

Nu har de delat upp i Bibeln så talet kommer

Inte förrän i nästa kapitel.

Funderar...

Kan det vara så i livet ibland att man är mitt uppe i,

håller på, är ganska beredda att fortsätta? Man har planer.

Så blir det så dumt med paus eller man kanske 

upplever stopp? 

Ibland kanske vi får uppleva det som att planerna ”pausas”?

Men det fortsätter. Livet fortsätter. Kikade i Bibeln

och visst kommer talet i kapitel 22.

Tänker på att försöka göra något bra av tiden. Av den där pausen.

Det är inte alls lätt. Allra helst kanske jag, kanske du, bara skulle

sova istället och då får vi göra det när vi behöver tänker jag. 

Eller är det kanske annat du tänker på. Ta vara på.

När jag läste texten kom jag att tänka på paus, att ta vara på. Vill försöka.

Det tar jag med från Apostlagärningarna 21.

Jag ser omsorg hos Paulus när jag läser texten.

När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna
och förmanade och tröstade dem... Och när han hade farit genom det

området och talat många uppmuntrande ord till bröderna

Apg.20:1,2

Vi läser sen i vers 7 att fastän Paulus skulle resa vidare nästa dag talade han länge. 

Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag,

fortsatte han att tala ända till midnatt.

Undrar om inte jag hade förberett mig med sömn.

Han måste ha känt det så jätteviktigt det han talade om. Om Jesus.

Han hade nöd för människorna tänker jag. Sina bröder och systrar.

Jag är en av dem som behöver mer nöd.

Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och

Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus

samt Tykikus och Trofimus från Asien.

Apg.20:4

Det känns också viktigt att du och jag kan få se hur de var tillsammans i arbetet.

Vad det kan få betyda att vi arbetar tillsammans. Jag tänker att i Guds rike ska det

inte behöva vara så att en speciell människa höjs upp till något extra. Det är vi

tillsammans och Jesus är Herre.

I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus

talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man

lyfte upp honom var han död.  Paulus gick då ner, böjde sig över honom och

tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." Därefter gick

Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till

gryningen, gick han därifrån. Och de förde fram den unge mannen. Han levde,

och de blev mycket uppmuntrade.

Apg.20:9-12

När jag läser texten tänker jag på att det verkade vara så självklart med

undret för Paulus. Det står inte något om en eventuell undersökning efteråt,

nej Paulus bara gick för det var klart. Kanske ska man lägga till att han gick

för han visste det var klart.

Jag får nästan uppfattningen att han gick innan han hade sett. Tänk att tro

fast man inte har sett än. Tro för man vet att det är Jesus man har bett till.

På sätt och vis kan jag nog inte helt och hållet se den där omsorgen som jag

skrev om i början här... Men å andra sidan... Han var angelägen om att berätta

om Jesus. Han kanske kände det lite som att han slets åt två håll?

När jag läser om Paulus kan jag nog tänka, eller gör, att jag undrar hur han orkade.

Och så tänkte jag att det blev en kall bild av Paulus kanske? Bara går iväg så där efter bön.

Då ville jag ha med ett bibelord till. Ett ord som talar om Paulus som känslig.  

Kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

Apg.20:31

Det var några tankar från kapitel 20.